Kungen och Jag

1. Ut på Fjärden
Äntligen, Gustav, sa jag till Kungen, får vi fiska i dina hemvatten. Såå länge sedan. Jag kan nästan inte tro det. Jag kände mig exalterad, Kungen grymtade nöjt där han stod och krängde på sig flytvästen.
Han var på bra humör, som vanligt, glad över att få besök, och att slippa att åka upp till Rondane, som vi oftast brukar på våra fiske- och jakturer. Eller Lofoten.
Där är vi, till motsats från här, inkognito fullständigt, och vi behövde inte vara rädda för att bli igenkända.
Vi flyger upp med hans lilla sjöflygplan och landar på Vålåsjön (eller på Röst i Lofoten) och lägger till vid bryggan vid vår lilla stuga, fiskar och läser nya böcker som Kungen tagit med sig. I Lofoten blir det inte mycket läsning, kan jag säga.
Här i Stockholm blir allt krångligare.
Här var han tvungen att sätta på sig förklädnad, Med gul sydväst och lösskägg, något som fick oss att skratta så hårt att Sylvia kom och undrade.
Åh, är det du som är här, sa hon lite syrligt. Hon har inte riktigt kommit över att jag lockade Kungen att krypa under bordet på Nobelmiddagen för att försvinna ut att fiska. Det var mitt fel som vanligt, menade hon på, jag var inget bra sällskap för hennes man.
Men hallå! Nobelfesten, den tråkigaste dagen på hela året.
Men Carl Gustav, skall du på maskerad? frågade hon nu.
Vi skall ut och fiska, sa han glatt, och började sjunga ”In kommer Gösta” och dansade omkring Sylvia med biljardkön, som vi alltid har med när vi fiskar på fjärden.
Du, sa han, kalla mig Gösta, jag tycker det låter bra som täcknamn, sa han till mig.
Ja, för tusan, Gösta, Gustav har alltid varit lite högtidlig tycker jag.
Men Carl Gustav, sa Sylvia besviket, fast jag såg att hon drog på ett litet leende när hon gick.

Lite senare stod vi på bryggan vid änden av tunneln från slottet och klev i ekan med fiskeredskap och en hink med sillbitar som bete. Här i fjärden finns det öring, gös, brax och kanske en och annan fjordspex.
För säkerhets skull hade jag tagit med några färggranna gummimaskar, man kunde aldrig veta.
Försiktigt öppnade vi den dolda dörren och gled ut på fjärden, i en bukt vid Skräddarholmen.
Ingen brukade färdas här så sent på natten och ingången var väl dold.
Framför TV apparaterna satt hela svenska folket och tittade på ”Här är ditt Liv i repris”.
Vilken härlig kväll, sa Kungen, vi rodde i månljuset utöver strömmen som nästan liknade ett litet hav när vi rundade Nissetungan.
Det tog oss bara 15 minuter att ro, Kungen lade in årorna och sa, jo, ja, nu, tror jag vi kan prova lyckan, ja, jag tänkte vi kunde driva sakta nedströms.

Med visst strul agnade vi klart, en svipasläng med fem anglar, Mustad självfallet, storlek fyratums trekvart, med dubbla bak hakor, fabriksnya och redo för match.
Jag bestämde mig för två röda gummimaskar, tre om sjutton tum, fyrdubbla hakor och två gula av dito storlek.

Jag kände hur blylodet träffade bottnen, det var fyrtio-evla famnar djupt och jag kände hur nylonlinan visslade i vattnet då jag vevade upp tio märker på boxen och började juksa försiktigt upp och ned med snöret.
Det känns bra det här, viskade jag till kungen och han mumlade, mycket bra, mycket, rena fjällkänslan, redan försjunken i fiskandets mystiska vara. Det är sällan vi pratar mycket, vi sitter mest i spänd tystnad och bara skickar pluntan med tranbärsdricka mellan oss nu och då. Jag röker självfallet cigaretter så mycket jag orkar med den handen jag har fri. Kungen trummar med fingrarna mot relingen, medan jag håller i fiskelinan med andra handen för optimal kontakt.
Plötsligt rätar Kungen på sig och jag höjer på ögonbrynen, medan han tittar över till mig och visslar försiktigt, något som betyder storfisk.
Han reser sig upp i båten och börjar försiktigt dra in linan, som jag lärt honom. Att haspla upp är bara för amatörer, man vill ju ha kontakt med fisken från första bettet!

Forsättning nästa dag utan s. (Man vill ju inte stöta sig med sossarna)

PapaFahr, kunglig hovpoet

(Abborren till höger ur bild)

2.En abborre på lodangeln!

Veva linan på box kan man göra sedan. Det kan bli lite trassel, men det är det nästan värt.
För säkerhets skull har vi en alltid extra lina med oss.
Som fiskeredskap använder vi de fina blanka Specksnausfischenkrengen, som är extremt dyra, men som tur är har Kungen en kontakt i Tyskland, som känner fabriksägaren i Japan, där de görs för hand och varje jul får han alltid tio stycken och en låda med 90 procentig hemgjord sake.
Det går ju inte att dricka, såklart, så vi brukar flambera gösen och fjordspexen med den till julbordet.
Ja, vi firar ju inte jul tillsammans, men just innan vi tänder på, ringer vi och säger tänt var det här, och tävlar om vem som flamberar färdigt först.

Dessa Specksnausfischenkrengenredskapen ser ut som de alltid har gjort, fast förut använde man bara en standard konservburk från Trondheim Preserving – köttkakor, - och spikade fast en bit trä som handtag vid öppningen. Vi kallade det för boxen bara.
De här nya grejerna ser mer ut som silverkonservburkar och med benhandtag, fast det struntar vi i, det går lika bra att sno på linan och kasta långt med.
Lite plats tar de också.
Fiskespö, fräser Kungen, mesigt, verkligen.

Men nu var det allvar som vi tog i, och plötsligt hivar han en gös och tre braxar ombord och det blir en jävla röra och trassel som vanligt.
Nej, nu, visslade jag genom tänderna, jag har napp, supernapp, och hivade in nylon så vattnet skvätte. En fjordspex, två gösar och en sill.
Men titta, sa jag, en abborre på lodangeln, vilket yatzi !
Det var som attan, på lodangeln....sa Kungen, han var i full färd med att klubba fisken med hytt'n och lämpa över dom i fiskelådan. Efter en halvtimme hade vi rätt ut linorna, men plötsligt märkte vi att det var en tät dimma omkring oss. Vi såg inte ett skvatt.
Vi tog fram kartan för att beräkna och fundera vart vi kunde driva. Till havs var otänkbart, det var på tok för många uddar och holmar.
Dessutom var det ju strängt förbjudet.

Forsättning nästa dag utan s.
(Man vill ju inte stöta sig med sossarna)

PapaFahr, med kunglig hovpoetkänsla

3.Dimma och att bli inmålat i en Zorn

Dimman var så tät att man inte kunde se en kung framför sig.
- Det är ingen mening att ro i blindo, sa jag, vi får vänta till dimman lättar.
- Usch... det här var inte bra, sa Kungen, nu tar det kanske timmar att ro hem, vilken tur vi har veiamat och tranbärsdricka. Han lät glad trots allt.
För som vanligt hade jag snott ihop en laxcurry och ris, och tagit med, gjorda på fjällaxen vi fiskade förra veckan uppe i Rondane. Vi åt till vi nästan storknade och lät tiden bara käka minuter som den ville.
Maten smakar så bra när man äter med pinnar, sa Kungen och jag kunde bara hålla med.
Efteråt rökte vi tre cigaretter på maten och drack krusbärsdricka. Kungen trummade med fingrarna mot sjökortet och sa ”Aha”...flera gånger.
Då dimman lättade lite såg vi att vi drivit in i en målning av Anders Zorn. En naken flicka satt på toften mellan oss och frös.

Inmålat i ett Zorn

- Vi är här...kanske, sa Kungen och pekade för sig själv i kartan.
Han hade vänt sig bort från flickan så hon inte skulle känna igen honom, han hade tagit av sig lösskägget då han skulle äta och den gula sydvästen satt på sned. Dessutom passar det sig inte för en kung att titta på nakna, nymålade tjejer. Vad skulle Sylvia säga?!
Jag lutade mig över flickan och frågade om hon visste vart Anders bodde, men hon var blyg och svarade inte.
- Anders kanske kan hjälpa oss, sa jag till Kungen, han måste ju komma snart och måla lite kläder på flickan, stackare.
- Jo...ja... sa Kungen och var brydd, men vi hade som vanligt inga telefoner med oss.
Det är ju ännu ganska riskabelt att börja ringa när man sitter inmålad i en Zorn.

Dimman tätnade till igen, en vindpust tog tag i båten och vi drev ut ur målningen, tack och lov. Det här hade vi verkligen inte varit med om förut! Puhh!
Efter ett tag fick vi se att vi var vid Snittaviken och Kungen fattade årorna.
Så började han den branta rodden hem.
Nordväst är absolut den tyngsta riktningen att ro i, speciellt om det är mörkt och man har fisk i båten.
- Vad tror du, sa jag, är vi sugna på lite biljard efter den här dimman och storfisket?
- Jo.. javisst.. biljard, det tror jag, sa Kungen och han ändrade rikting och sneddade runt riksholmsudden och mot den hemliga öppningen vid Hornsgatan.
Är det något han kan, Kungen, så är det att ro. Det forsade runt fören upp genom Hornsgatan.
Fast vi var ju under Hornsgatan förstås, i den hemliga, underjordiska kanalen som går från Slussen till Hornstull.
Byggd också den av Karl den fjärde eller om det var den sjätte, jag blandar ihop det jämt.
En massa kineser var det i alla fall och kanalerna är utsmyckade med vackra kinesiska drakar och symboler på marmorväggarna. Våra pannlämpor spelade mystiskt över dem.
Jag började krita biljardköerna som vi alltid har med oss när vi är ute och fiskar på Fjärden.

Forsättning nästa dag utan s.
(När de otroligt dumma Sverigedemokraterna ligger och sover)

PapaFahr, poet för sin kung

4.På biljardhallen och möte med Mulla Ezzat

Vi gjorde fast vid biljardhallen som vanligt, rensade fisken och bestämde oss för att ta med abborren, sillen och fjordspexen och fritera dem efter vi spelat biljard.
De har ett utmärkt kök som vi brukar låna, så länge klockan är efter tolv, och det var den nu.
Jag ringde en signal till Veronica i baren, så hon kunde skicka ned hissen. Hon var den ända som kände till hissen och våra besök, förutom ägaren, förstås. Hans farfars farfars far hade kämpat i Karl den 3:e´s armé i Turkiet mot Jaga Kahn, och hade ärvt det här stället i rakt nedåtstigande led, så att säga, och var helt cool.

Lillemor, kallskänkan på Biljardhallen, som inte har en susning om vad som döljs bakom målningen.

Fast Veronica är ju vår tjej på biljarden, som Kungen sa.
En kvart senare smög vi oss ut från hissen, som var dold bakom en målning av Karl den tolfte till häst.
Man trycker bara in ögat på hästen, så svänger målningen åt siden och voila!
Ni luktar fisk, sa Veronica, och vi fick tvätta och kamma oss, innan hon släppte in oss vid baren.
Med biljardköerna i högsta hugg beställde vi fyra krusbärsdrycker och gick med raska steg mot bord nummer 13.
- Du skall få spö, sa Kungen
- Aldrig, sa jag
- Du vinner ju aldrig över mig, sa han, fick du inte storstryk av Harald sist du var här, dessutom...jooo, nu skall vi .... och vi började spela.
Det måste ha luktat lite fisk av oss ännu, för vi märkte att folk drog sig lite undan och viskade, där vi stod och storspelade vid bord 13.
- Vem bryr sig, sa Kungen, på knä på kanten av biljardbordet och försökte putta till den vita för att den andra av hans röda skulle trilla i.
Inte helt lätt när man använder dubbel uppsättning kulor, det blir många kulor i vägen.
Men så varar spelet mycket längre.
- Nej, nej, titta vem som kommer, säger plötsligt Kungen, och rätade på skägget och drog sydvesten längre ned i pannan.
Vad gör vi nu, viskade han nervöst??!!
Längst borta i hallen, vid ingången hörde vi en välkänd röst, som bröt genom allt.
Det var Mulla Ezzat, en mycket intensiv kille, som vi inte hade planer att umgås med.
Han kom emot oss nu.
Fivade med alla, high five och low five och tjänare i Allah.
- Papa, ropade han plötsligt, och hade fått syn på mig.
Jag såg på Kungen, och Kungen såg på mig, och vi båda lyfte på ögonbrynen och det var nästan läskigt hur vi tänkte på samma sak.
Men det var för sent. Vi var instängda och kunde inte fly någonstans.
- Jaha, sa han, han hade kommit bort till vårat bord efter alla hälsningar.
Det var värst hur han kände alla överallt, efter bara några månader i stan.
Vänlig var han ju, men fruktansvärd högljudd, och Kungen var mån om att inte bli avslöjad i sin förklädnad.
- Men är det inte?! började han och gick närmare Kungen, som försökte vända sig bort lite.
Jag slog Mulla Ezzat på överarmen för att få honom att vara tyst, men det skulle jag inte ha gjort.
- Slår du på moské, gör du illa mig varför??! Och högt så hela hallen vände på sig,
- Han slår på mig sådär!!? Är du galen, oljemannen!!??
- Det är Kungen försökte jag, han vill inte bli avslöjad...väste jag mellan tänderna..
- Kungen är här??! ropade han, och nu reagerade folk, dom började verkligen bli nyfikna och
närmade sig sakta...
- Men jag känner Kungen, hallå där!! skrek han och ville highfiva kungen, men det är liksom inte hans grej, och det blev en fumlig handskakning.
- Bra skägg, mannen, luktar fisk, har ni fiskat ute i vattnet? och vände sig till folket som nu var ganska nära.
- De har fiskat, luktar fisk, men jag ser bara två slappa fiskar! ropade han och skrattade.
Hela spelet var slut för oss, vad skulle vi göra?? Stå och skriva autografer hela natten, bli jagad genom stan som rockartister, ta skydd bakom baren..
Det var säkert en femtio stycken som hade lämnat sina bord och nu flockade sig runt oss, jag fick en känsla av att jag blev omringad.
Dom stirrade på Kungen, som stod och kikade i golvet mest och hade sydvesten neddragen i pannan...
-Ja, vi har fiskat, sa jag, tänkte vi skulle ta oss ett slag biljard, vi spelar ju gratis här...
- GRATIS!! Skrek Mulla Ezzat, gratis, spela gratis..!!?
- Ägaren, turken! skrek han så det ekade över hela hallen,
- De här spela gratis, andra betala, inte rätt! och ägarturken kom ångande förstås, och vi fick punga ut med flera hundra kronor, eftersom vi hade så många kulor.......
- VAD DET HÄR...? skrek Mulla Ezzat igen,
- Bara röda, vita kulor, så många!!?? och pekade på bordet, pekade på oss, pekade på bordet igen och såg på folk omkring som om han skulle börja en predikan.
- Ja, vi har vårt eget sätt att spela, är det så konstigt, får vi inte spela hur vi vill, sa jag.
Jag började bli arg och jag såg hur Kungen stampade med foten lite grand och det betydde bara en sak, att han snart skulle bli ganska arg..
- Eget sätt..? Ni spela KRISTEN BILJARD!!, han såg på folket igen....dom spela KRISTEN BILJARD!!, - Skämmas i Sverige för dom!! och så fick vi betala fem hundra extra för det !
Det var inte han som ägde biljardhallen, men vad skulle vi göra....
- Nej, vi inte bråka mera, gå tillbaks allihop, nu vi spela biljard, allihopa, rör påkarna på väg, hush, och alla gick lydigt tillbaks till sina platser.
Säga vad man vill, men respekt hos folk, det hade han.

Grymma biljardkompisar

- Nej, nu vi spela kompisbiljard! sa han och det betydde att det bara var att kavla upp.
Kungen tog av sig sydvesten och jag tog på mig solbrillorna, som jag brukar när jag vill spela grymt. Vi stod där i brynjetröjorna, som vi alltid har på oss når vi spelar biljard. Vi laddade upp med en liten timeout och krusbärsdricka, innan Mulla Ezzat började med sina mycket udda regler, som definitivt kom att förstöra kvällen för oss. Vi hade ju hört om Libanonbiljard och vi såg inte fram emot det.
Vi kunde inte gärna vara ohövliga och gå, han var ju nästan Söderkis, och hade bjudit oss till sin moskè på toppen av Skrapan och varit jättetrevlig.

Forsättning nästa dag utan s.
(En "Förbjud Sverigedemokraterna"-markering)

PapaFahr, poeten i kungariket

5. Hörnet, och spårvagnen till Värmdö
Jag försökte att inte tänka på den äckligt snabba hissen upp till hans moské, som nästan fick mig att kräkas, och kom i stället ihåg den goda tranbärssaften han serverade, och inte minst hans pizzor, som verkligen var dem godaste i Stockholm.
- Varför är det inget folk här Moskén? frågade jag
- Det är svåra tiden, så mycket moské överallt. Men det blir bättre, och han körde igång sirenen för böneutropet, som var så hög att vi kastade oss på knä och höll för öronen.
Han ropade sedan i en mikrofon med världens PA, och det måste ha hördes över hela Söder.
- Jag tror du är lite för högljudd och aggressiv, försökte jag, Kungen sa ingenting, han såg bara längtansfullt mot hissen.
- Nej, nej, sa Mulla Ezzat, det ordna sig, bara som introducera mig...Nu stod vi och var tvungna att spela Libanonbiljard med honom och visste att reglerna kom till att vara många och nya, allt efter som han fick spö av oss.
Det var inte snack om att han kunde slå oss, men om han inte vann, så skulle det kanske komma att bli jätteotrevligt för oss.
Bäst att få det överstökat, tänkte jag, och jag såg på Kungen och han såg på mig och vi tänkte samma sak, men då hade redan Mulla Mula spelat ner fem kulor på golvet. Regel då var att vi skulle klä av oss skor och strumpor, och trixa upp biljardbollarna på bordet med fötterna.
Det är sant! ropade han, vi spela så här i Libanon, sa han, äresfakta, inget tråkigt kristenbiljard. Några gånger vi spela med kalashnikov!! Jag lova!!
Det är roligt spela biljard i Libanon!

Inte fick vi dricka mycket krusbärsdricka med det här tempot. Han drev spelet fram med skrik och rop, och både Kungen och jag fick jobba för hårda livet för att försöka vinna, eller i alla fall försöka hålla bollarna på biljardbordet.
Vi som hade planerat att fritera fisk!
Men det blev det inget av alls, plötsligt var klockan tre och stängningsdags, och vi hade på något mystiskt sätt förlorat, efter en halvtimmes förlängning.
- Ni komma till moské och äta, sa Mulla Ezzat
- Nej, vi måste nog hem, sa jag.
- Inte hem, följa mig, jag lova, det blir bra, jag har vattenpipa ny, vi kan röka i höjden där.
- Nej, jag....Sylvia, sa Kungen.
- Jo, Kungen, du komma, jag sälja buss till Papa, jag lova, billigt, en stor dubbeldäckare, bara två hundra tusen.
- Vad??? utbrast jag förskräckt
- Nej, jag ska inte köpa någon buss, protesterade jag och började ångra att jag nästan lutade åt ett ja. Tänkte det vore trevligt att röka lite vattenpipa och äta lite pizza, vi kunde kanske fritera fisk där, och ha den på pizzan.
Men en buss nu plötsligt, som han ville kränga på mig??!
Fast en buss, det vore ju inte dumt, och Kungen såg lite intresserad ut också, faktiskt.
Eftersom det var strängt förbjudet att ha bil, var det många som hade köpt en buss och körde omkring i, fast nu eftersom det var spårvagn överallt var det lite problematiskt att komma fram. Särskilt eftersom det inte var mycket asfalt kvar i gatorna efter asfaltbilens härjningar.
- Du har inte....kanske en helikopter? frågade Kungen, som hade pratat om att skaffa sig en lite större och snabbare kärra.
- Jo, jag ha helikopter billigt, jag lova, nästan ny, bara några små miljon kronor i svenska pengar.
Vi stod utanför biljardhallen nu, på Hornsgatan, det regnade, det rann bäckar av vatten överallt ner grusvägen.
En spårvagn kom i full kareta över krönet på Hornstullspuckeln, och jag sa till Kungen att det är bäst vi tar spårvagn så vi inte behöver gå i lervällingen, fast vi hade ju sjöstövlar på oss, som alltid när vi skall till Hornsgatan.
Mulla Ezzat hade bara skor och stod nu och pratade i mobiltelefonen.

En spårvagn utan besvär

Då spårvagnen kom hade han försvunnit runt hörnan, och vi hoppade på.
- Vi sparade en slant där, sa jag till Kungen.
- Jo, det är klart, fast en ny helikopter vore inte...
- Eller en buss, sa jag och vi satt och tittade ut genom fönstret och försökte glömma alltihop. Ingen på spårvagnen tycktes känna igen oss och det var lite trist.
- Konstigt att Mulla Ezzat försvann runt hörnet, så där, sa jag.
- Ganska ohyggligt och märkvärdigt, svarade Kungen.
Han verkade lika berörd och chockad som jag.
Spårvagnen gled fram, ner på Hornsgatan. Folk pratade tyst, men glatt med varandra omkring oss i vagnen.
Jag beställde en kaffe och Kungen en tranbärsdricka av serveringskillen som satt där föraren brukade sitta förut, innan allt blev automatiskt och fjärrstyrt.
Han hade bra koll i spegeln och såg på en gång mina två fingrar i luften för kaffesignalen.
När han kom med kaffe sa jag att jag ville röka, och han tände skylten med ”rökning pågår”.
- Jag tror vi klev på fel spårvagn, sa jag, båda i tankar över vår högljudda kompis som försvunnit runt Hörnet.
- Jo, sa Kungen, då spårvagnen körde ombord på Värmdöfärjan.
- Den kanske stannar till vid Slottskajen, sa han, där kan vi kliva av....Sylvia väntar ju...
- Säg mig, sa jag, hur länge sedan var det du försvann runt Hörnet?
- Jag, sa Kungen,.....länge sedan, kommer knappt ihåg, faktiskt.
- Mmm, svarade jag, jag gick runt Hörnet för tre år sedan, utan att tänka mig för, men då jag kom tillbaks hade det bara gått två månader. Jag kan inte minnas mycket av det, men jag har aldrig haft några biverkningar.
- Nej, sa Kungen, det har jag inte hört att folk får, fast jag har träffat folk som varit borta flera år, tvärt om så verkar dom mycket friskare.
- Så har du tänkt på att någon gång....började jag trevande
- Nej, nej Sylvia skulle nog inte....och barnen, vad skulle dom säga! Jag måste ju prata med dom minst ett par timmar i veckan... några gånger äter vi tillsammans.... jag själv skulle sakna det.....mycket!
- Ja, det är klart, sa jag, men inom mig växte det en liten längtan efter att försvinna runt Hörnet ett tag, problemet var bara att man aldrig visste hur länge man kom att bli borta och vart man kom.

Jag och Kungen, för länge sedan, på väg runt Hörnet. (Kungen till vänster ur bild)

Ingen visste ju det, jag hade aldrig hört någon som kunde berätta om vart de varit, men det var helt klart att de såg nästan yngre ut än de varit innan de försvann.
- Jag skulle sakna våra fisketurer, sa jag och ryckte upp mig och jag kände att jag menade det.
- Ja, se här, den lägger till här, skall du inte med och sova över, frågade Kungen
- Nej, jag sitter kvar här och sover över på Värmdö, tror jag.
- Jaha, men hör av dig, vi måste åka upp till fjällen nästa gång och fiska lite fjällöring....men för sjutton, utbröt Kungen, vi glömde ju fisken på biljardhallen.
- Aj, sa jag, jag kan ringa Veronica och fråga om hon kan grava den eller banka filéer av den, till senare.
- Bra, hör av dig snart, sa Kungen och gick av spårvagnen och lämnade färjan som sakta gled ut i fjärden igen.

Forsättning nästa dag utan s.
(En "Förbjud Sverigedemokraterna"-markering)

PapaFahr, kungapoet

6.Till Gotland via Värmdö
I samma ögonblick som färjan lämnade kajen kom det en kvinna och satte sig bredvid mig.
- Hej, sa hon och såg på mig med ett öppet, vänligt ansikte, aningen flörtig. Det var svårt att bestämma eftersom hennes urringning liksom tog koncentrationen från hennes hälsning.
HonI samma ögonblick som färjan lämnade kajen kom det en kvinna och satte sig bredvid mig.
- Hej, sa hon, och såg på mig med ett öppet, vänligt ansikte, aningen flörtig. Det var svårt att bestämma eftersom hennes urringning liksom tog koncentrationen från hennes hälsning.
Hon hade en tight läderklädsel på sig, smycken, halsband och armringar i silver, allt väldigt classy, frågar du mig, frågade jag mig själv, och undrade vad det här skulle utveckla sig till.
- Ensam till Värmdö..? sa hon
- Ser så ut, sa jag, och tittade henne i ögonen, mörka bruna mot ett löst hängande, svart hår omkring, som hon hade strukit bakom öronen.
- Ovanligt, sa hon och tittade tankfullt på de andra passagerarna som satt bakom oss i vagnen. Jag vände mig också och det såg ut som om alla var par som satt i djupa samtal med varandra, fast de såg ut att tillhöra en grupp eller ett sällskap.
- Jag heter Marie, sa hon och la den högra handen på mitt lår, hon lutade sig mot mig när hon sa det. Jag kunde inte göra annat än att lägga min hand på hennes lår och sa,
- Dom kallar mig Papa, som i who's your Daddy, baby, fast det sista sa jag inte, vi var ju inte i Norrland nu.
Hon sa;
- Du kanske tror att jag är en sån som vill ta dig med till Norrland, men jag tror du är klokare än det och det här är ju färjan till Värmdö, ett paradis där bara par kan trivas. Jag är ensam, sedan i eftermiddag, min man försvann bakom Hörnet och vi hade bestämt en tur vidare till Gotland i kväll.
- Vad jag undrar är om du vill följa med mig dit, man släpps inte in ensam, som du vet, och jag känner ett stort behov av att komma dit och andas ut lite.
Jag såg på henne, min vänstra hand på hennes lår kändes lite märkligt främmande, så jag la den på hennes skuldror, runt hennes nacke, mina fingra var nu nära hennes vänstra bröst.
Frestelsen var stor, men som hon sa, det här var inte Norrland precis, och jag var inte redo för sex. Så jag tänkte inte på det alls. Nästan.

Gotlandsklädsell Norrlandskostym

- När vi kommer till Värmdö, skall jag byta om, sa hon, du får förlåta mig för frestelsen, men jag kommer ju direkt från Norra Norrland.

Som om hon hade läst mina tankar, och kanske hade hon just gjort det.
Jag kände jag var i en sinnesstämning som fick tankarna att sväva utanpå kroppen, det måste ha varit fisketuren, som verkligen framkallar det primitiva och äkta i människan.
Plötsligt släcktes alla ljusen. Vi fick möte med den gigantiska färjan mellan Tallin och Stockholm med vilsna själar som dömts att korsa Östersjön i eviga tider.
Många historier cirkulerade om dessa färjor, från människor som blivit skendödade, men som lyckas hoppa överbord innan det var för sent, till gruvfulla berättelser man inte ville tänka på.
Det var strängt förbjudet att ha något ljus tänt när man passerade ett sådant fartyg.
Ingen visste varför, men alla i spårvagnen till Värmdö satt i framåtböjd ställning som vid en flygplanskrock och var livrädda.

Färjan Värmdötrikken, som försvann mystiskt 2002,
målad av Rämbrandt, en mycket sen kväll. Värmdöpuckeln i bakgrunden.

Marie visade sig vara en mycket god kvinna, som höll det hon lovade.
På Värmdö bytte hon om till en ganska ful, beige gabardinkostym, som hon importerat från Ålesund, som inte alls fick mig på humör att tänka på annat än Gotlands kulturella utflykter.
Hon hade med sig sina två illrar i koppel, Emo och Unkel, djur man bara få ha på öar där det inte finns betonghus, och det fanns det ju inte på Värmdö eller Gotland.
Illrar tål ju vare sig fastland eller betong.
Vi hyrde en svävare för att komma dit snabbare, och för att inte skrämma människor i onödan.
De flesta är ju livrädda för illrar och hon var nekad på alla helikoptertransporter och ubåtar till Gotland, efter några mycket allvarliga incidenter.
Jag bad henne inte berätta om dem, då jag har en sådan inlevelseförmåga som kan återspegla en olycka för min inre blick, nästan verkligare än själva händelsen, och nu hade jag en ganska otäck bild av hennes fula gabardinkostym, för min inre och yttre blick, som jag försökte bearbeta bort.

Som vanligt var det mycket som hade hänt på Gotland sedan sist.
Nya tråkiga böcker var kommit ut, nya filmer premiärklara av de yppersta trendsättarna inom depressiv filmkonst, teatersalongerna var fullpackade av hungrig teaterpublik på jakt efter ett liv. Vi satt annars mycket och läste, hon fick gråta ut under några filmvisningar och jag höll henne i handen. Själv skrattade jag till på fel ställe under en teaterpjäs, och blev utslängd.
Jag saknade att röka, något som är absolut förbjudet på Gotland.
Jag åt rökt lax, rökt skinka och även böckling, men inget hjälpte.
På natten sög jag på Marias örsnibbar, det enda jag kom åt på grund av hennes tjocka grå vadmalspyjamas som jag fick utslag av bara genom att titta på den.

Utslag efter att tittat på en vömmölspyjamas

Efter tre dagar fick jag ett telefonsamtal från Kungen, som sa att han skulle skicka en helikopter efter mig. Något viktigt har hänt, sa han. Det är Victoria, du måste komma!
Jag kan inte säga att jag var ledsen, fast Marie var ok, åtminstone i en rökfri miljö.
Men jag drömde om att ta henne till Norrköping och ha ultra-seqz med henne.
Efter att jag gasat ihjäl illrarna.

Forsättning nästa dag utan s.
(när alla nationalistiska sopphuvuden sover)

PapaFahr, poeté á la monarke

7. Victorias svåra bröllopsgåva
-Vad säger du??, sa Kungen, ta livet av....gasa ihjäl??! Men....det får man ju inte! Han såg supersträngt på mig och klappade en av de fjorton illrarna hemma hos Karva K., nere på Stört-Söder.
-Nej, det är klart, sa jag, det var nog bara nåt jag tänkte, du vet hur tankerna kan spänna sig så förbaskat när man inte är i balans med en kvinna. Det är klart jag inte skall gasa Maries illrar.

Illern Arve tycker illa om poeter som håller dom i nackskinnet,
men dom tycker mycket om kungen. "Hah...du är ju rädd för honom" log kungen

-Mm, bra!, sa kungen och Ajj!!, då en av illrarna bet honom i fingret, fast det gör dom ju varje gång. Dom ser inte riktigt bra i dagsljus och försöker alltid bita mig, för alla illrar tycker illa om poeter.
Vi gick därifrån efter att ha avtalat om hämtning av två illrar senare i natt.
För eftersom hela Stockholm frusit över, helt ovanligt och exeptionellt, var förhållandena ideella för isgäddan, som måste fiskas på nattlagd is.
Hadde man med sig två illrar att skrämma upp gäddan med, var det allra bäst, så slapp man borra hål och störa isen i onödan.
Men annars rörde allt sig denna dag om Victoria. Det var därför jag blivit hämtad på Gotland. -Inte nog med att Victoria vill gifta sig, Madeleine vill också gifta sig!, sa kungen, vi satt i köket och åt en god biffmiddag som vi hade brassat på.
Jag var hungrig som en varg efter all sallad på Gotland.
- Varför så upprörd, kontrade jag, det är fantastiskt, två bröllop på samma gång, du kommer att spara en massa pengar och behöver bara träffa svärföräldrarna en gång!
- Jag vet, jag vet, det är inte det, det är Victoria, sa han, stönade och himlade med ögonen, du vet jag inte kan neka henne något.
- Madeleine, den lilla spjuvern, hon är ju som mammas flicka, hon begär inte mycket av mig, men Victoria!!
Jag satt som i himlen över en saftig biff och ville inte alls tänka på bröllop eller något annat, än att njuta av den religiösa känslan man får när man äter gott.
- Jag sa, nu äter vi, vi tar det sen, och vi åt i tystnad. Det är otroligt hur god mat och ett gott vin kan tysta munnen.
Kungen åt upp sin mat först, han kan vara ganska glupsk av sig och började vanka av och an i köket. Som tur var, hade jag ätit klart då han började spela reagge-rytmer på kopparpannorna som hängde i taket med träslevarna han hade fått i present från Dubkollektivet i Stockholm.
- Stopp en halv sa jag, och plockade fram tvättbaljebasen från förrådet och vi drog några låtar av Bob Marley bror, Bill Marley. Det var ju trots allt fredag den 11, självaste reaggedagen, Bob Marley's morsas födelsedag, och vi skulle varit på Mosebacke och dansat med vackra tjejer med dreads.
Sylvia var ju dessutom på Göta Källare helt ofrivilligt å tjänstens vägnar, och dansade med Reinfeldt och Sahlin och hela valtruppen, så vad gjorde vi här?
Efter femte låten kom Kungen plötsligt ihåg sin misär och vi satte oss ned över en hemlagad chokladglass och lingondricka.
- Victoria har bett om den mest omöjliga presenten, och jag ber dig på mina kungliga knän om att hjälpa mig, snälla!!
- Det är klart, jag hjälper dig gärna om jag kan, sa jag och menade det.
Jag högaktade Kungen och skulle ge mitt liv för att rädda honom från pinsamheter som att åka till den Norska Kungen på norsk lunch eller bli fotograferad körande en norsk elektrisk bil.
- Säg bara, sa jag, I am under your command, sir, som fick mig till att tänka på den engelska drottningen i Manchester med det röda håret och hennes svek, det satt en tagg i hjärtat där efter henne.
- Jo, du förstår, sa Kungen, Victoria tycker ju inte om Mona Sahlin, som vet, och det visste jag mycket väl. Det var stora märken i parketten framför TV'n där Victoria hade stampat med foten varje gång Mona var på TV.

Spår efter Victorias ilska över Mona.

- Nu vill hon att jag ordar så att Miljöpartiets Maria Wetterstrand vinner valet, så att hon lugnt kan skaffa barn som inte behöver att växa upp i en fientlig miljö. Dessutom vill hon ha bort Peter Eriksson!!
- Wow, utbröt jag, hon har verkligen känsla för det här landet, din dotter, sa jag och tyckte mest om den delen där hon ville ha bort Peter Eriksson.
Inte för att jag inte tyckte om Maria, den bitchen var som gjord för att styra ett land med hårdhandskar. Jag kom ihåg en gång i Norrland, men den inre synen blev för erotisk, så jag tog snabbt en portion glass till.
- Hon vill att jag pratar med henne, men du vet ju, efter den båtturen, då hon trodde jag försökte antasta henne, är det omöjligt.
Jag trodde ju jag klappade till Sylvias stjärt!
- Du skall inte tänka på det, sa jag, det har hon säkert glömt.
- Det har hon inte, vid sista riksdagsöppnande ville hon inte ta mig i hand!! Jag skäms så för det och önskar hon inte var arg på mig!
- Ta det lugnt, ät lite mera glass, så tänker vi genom hur vi skall göra.
- Jag har tänkt på det, sa Kungen, men tog likväl en stor portion glass till.
- Jag tänkte fråga dig, om inte du kan prata med henne, och smida några av dina anarkistiska planer, så att jag kan uppfylla min kära dotters önskningar.
- Mm, sa jag, så det har du tänkt, din lurifax, fast jag kände mig mycket stolt över att han tänkt ut mig till ett sådant samhällsomstörtande uppdrag.
- Ja, jag läser ju inte, eller meckar med bilar 24/7, så av och till tänker jag faktiskt på andra saker, sa Kungen kaxigt.
- Ok, det är klart jag ställer upp sa jag, och jag såg för mig Maria och jag springa hand i hand på nån strand, det måste ha varit någonstans jag inte varit, för jag kände inte alls igen mig, men det kändes mycket skönt och helt politisk korrekt.

Victoria, Madde och Kungen på ett av mina PoesiHappenings.
Madde diggade min bonzaifrisyr.(Kungen längst bak i bild)

- Bara ett krav, att jag inte behöver klippa håret eller klä mig i kostym
- Ja...men..det var då värst....krav..? nej...men du måste ju ha snygga kläder...jag fixar en kostym åt dig...det är ju....va skall jag säga...nästan ett livsviktigt uppdrag.....för mig åtminstone....inget får lämnas åt tillfälligheter...håret, jag menar....det kan du ha, kanske jag kan prata med.....ja! Jag ringer Bindefeldt..han frisören...han är bra
- Aldrig ! Sa jag, har jag inte berättat om Ann Marie, hon är ju bara bäst, en frisör i verkligheten, ingen Stureplanskammare, jag pratar med Ann Marie.
Jag känner jag blir glad över att bara ha en ursäkt att ringa henne, nu är det ju en hel vecka sedan jag var där och köpte något av henne.
- Jaja....men jag kan ju....ja, om du vill....stå för fiolerna, sa Kungen
- Va, jag trodde jag skulle ha med en famn rosor åt Maria Wetterstrand, så hon tycker om fioler..?
- Nej, men.....du är ju...jag menar ju pengar....så du har råd att fixa håret....att springa dit och köpa saker varje vecka för femtio spänn kommer inte...tror jag inte....att imponera på Wetterstrand.

Kungens fioler

- Aha, bra tänkt ! Då får jag ju kanske fler timmar med Ann Marie !
- Nej, men.....inte det, fokusera på uppdraget....det hänger på dig....inga poetiska utflykter....snälla...nu är det faktiskt....det är det ju....jag som bestämmer.
- Ok, ok, sa jag, men hade svårt att släppa tankarna på den andra stranden, där jag sprang omkring med Ann Marie, nu är jag säker på att det var någon stans i Söderhavet, för i ögonvrån kunde jag se Pippi Långstrumps farsa springa hand i hand med ett gäng småpojkar och han såg ut som en ganska glad Söderhavskung.
- Söderhavskung....vad är det du snackar om...
Kungen ryckte mig ur mina drömmar.
- Förlåt, jag tänkte på nåt annat...
- Vem är det som är din Kung ! Sa Kungen strängt, du har väl inte någon annan kung på sidan om!?
- Nej, för sjutton, det är du som är bäst, såklart, jag dagdrömde mig bort till en Söderhavsö med Ann Marie och fick plötsligt se Pippi Långstrumps farsa, han är ju Söderhavskung.
- På det viset, sa Kungen, han är ju ingen riktig kung, på tok för fet för att mecka med en Saab, han har väl inte ens körkort, den stackaren.
Vi hade flyttat oss in i Kungens verkstad, där allt blänkte värre av kolvar, krom och finputsade bildelar. Snart var han klar med sin SuperSaab, ett praktexemplar.
Jag tänkte med fasa på den gången ett gäng norska bulvaner försökte köpa upp Saab och döpa om den till Sabb. Tack vare ett rådigt ingripande av den norska kungen, blev det inte så. Det fick väl räcka att Skavlan förpestade den svenska televisionen med sina episoder av sin Fleksnesshow. Som Kungen sedan köpte upp och sålde till Island.
Det är gott att veta att Sverige har en kung med lite kulturell finkänsla.
Vi drack lite vin, en Slozz Böckelheimweizz, alkoholfri, läskande efter all glass.
- Så när skall denna planen sättas i verket, frågade jag Kungen
- Verket....jo....du vet....nu var det kungen som stod och drömde bort sig i sin skapelse, det var omöjligt att få honom att tänka på annat nu, jag drog honom med mig in i biblioteket, fast ångrade mig på en gång.
Ja, då skall vi se....en plan...och han började leta i det enorma biblioteket efter en bok, som vanligt. Jag satte mig ned och började bläddra i Arbetaren, som låg på bordet i hörnet, för att få tankarna rätt.
Kungens stora passion, böcker och läsning, var omöjligt att distrahera honom bort ifrån, om det var en bok inom synhåll. Jag tror inte jag känner någon som har läst lika mycket, och vet lika mycket som honom.
En timme senare hittade han det han letade efter. En bok av Charles Crüvé, från 1924, som heter ”Att omstörta en regim”, simpelt översatt.
- Läs den här, sa Kungen, jag tror den kommer funka på Maria Wetterstrand och dagens situation...hon är ju.....skall jag säga...ambitiös....kåt på makt, och hungrig...hungrig efter att ta över....tror jag...
Jag trodde honom, han var träffsäker när det gällde att läsa människor och det var bara att börja plugga.

Forsättning nästa dag utan s.
(när alla nationalister är på bärtur)

PapaFahr, poeté á l'amor

8. Illrar och Isgäddor
Först gick vi ned till Karva K. på StörtSöder för att hämta de två illska illrarna, Arve och Åke, som var några rackare till jaga gädda på tunn is. Efter en halvtimmes tjatande om timpris och fångstlott, stoppade Kungen ned djuren i illerboxen och vi kämpade oss upp den branta backen till slottet, ned under jord och till isfiskeutgången.
Vi krängde på oss fleesstället över våtdräkterna och tog på oss de tunna, militärmönstrade flytvästarna, med bråddar, visslor, korkuppdragare och gäddscanner inbyggd i fickorna.
Vi tog på oss curlingsskorna med vänsterhas, som kungen fått av damlandslaget i curling. Han hade monterat en isradar i i vänsterhasen, för säkerhets skuld.
Kungen känner ju isen som sin egen ficka, och jag vet ju också att isen blir tjockare mot söder och tunnare mot väst.
Men jag har ju inget lokalsinne och kan inte läsa en kompass, så uten kungen vore jag som en poet på melodifestivalen.

Kungen och jag på ishasning

Försiktigt, men bestämd ledde kungen oss ut på fjärden, svisch, svisch, lät det från vänsterhasorna, och illrarna började pipa av iver. Efter en kvart, fick vi ridderholmskyrkan i linje med Södermoskéen, och vi släppte ut Arve och Åke.
Som ögonblickligen började attackera mig, för illrar hatar poeter, men kungen blåste i den ljudlösa visslan som bara illrar kan uppfatta, och gav det skarpa kommandot; -Gäddagäddagädda, söksök!
Illrarna tvärslutade att jaga mig, och började springa i cirklar runt på isen och skälla som små grönslandssälar. Nosen upp i luften och ner i isen. Efter fem minuter började de hoppa upp och ned och rulla runt och skrika som grisar.
Här står gäddan, betyder det, och vi gick upp en linje framför och bakom där de stod stånd och gjorde klart nätet.
Jag högg hål i isen med brandyxan jag alltid har med mig på isfiske och kungen slåppte ishästen med repet som började klätra under isen. Jag skyndade tillbaks och gjorde ett hål till och tog emot ishästen med repet.
Kungen viftade och jag började försiktigt dra nätet dom femtio metrarna mellan hålen.
Sedan satte vi oss i de hopfällbara gungstolarna som vi alltid har med oss på isgäddan. Vi rökte och drack varm äppeldricka, som är måste när man fiskar isgädda. Fast kungen rökte ju inte, han trummade med fingrarna på ishästen och njöt av drickan.
Arve och Åke sprang i paralleljakt på varje sida om nätet för att skrämma gäddorna på, de väste och klöste i isen och hoppade som små rävar som fångar åkersork.

Arve, Åke, Kungen och jag på tunn is.

Månen sken i kungens löskägg, det svarta, som han alltid brukar ha på på isfiske och jag kramade om koppen och njöt av min femte cigarett.
Vi hade gått genom vår plan med Maria en massa gånger de senaste timmarna, det fick bära eller brista, som isfiskarn sa. Men vi kände på oss att planen var lika stark som den nattlagda isen, flera centimeter, och om inte full av gädda, så full av den presenten som Victoria skulle få till sin bröllopsdag.
En spiller ny regering med Maria Wetterstrand i som statsminister !
-Skål för oss, sa kungen
-Skål för Victoria, sa jag
-Skit i det du, din gamla gnu...det är ju Danny boy som får henne...han skrockade över sitt eget skämt.
-Lätt för dig att säga, som har en perfekt fru att gå hem till. Jag tyckte inte om att bli påmind om mitt ungkarlsstånd, det var en ganska stressig tillvaro, där man hela tiden fick rycka upp sig och jaga damer.
-Ja, ja...du har ju din hotta frisörtjej.... att gnugga fantasierna mot, sa han
-Jag är platonisk, jag vet, sa jag surt
-Men nu skall vi va glada, fortsatte han, då han såg hur hängig jag blev
-Gäddan går i nätet och snart skall vi brassa på en saftig en. Mat.....det är viktig...du får inte träffa Maria på tom mage...nej, det blir för farligt...
Maria, tänkte jag, och blev genast på gott humör.

Det small och knakade i isen så det var ljuvligt att höra, och genom isen kunde vi se hur gäddan gick i nätet. Jag knackade i isen med handtaget på yxan. Plötsligt kom en stor lax och virade in sig. Den såg sur ut, blängde på gäddan, som blev livrädd. Laxar är elaka fiskar, speciellt mot gäddor.
-Nej, för sjutton, en lax....nu får det ju vara nog....sa Kungen, vi ställde oss på knä och tittade på den stackars gäddan som var blivit så skrämd av laxen.
-Den laxen skall vi röka, sa jag, och ge som avskedspresent till Peter Eriksson när han får sparken av Maria.
Vi skrattade så vi var nära på att gå genom isen, vi glömde helt att det är strängt förbjudet att skratta på nattlagd is.

Några minuter senare drog vi nätet, det var ingen mening att hålla på när det kanske var en massa lax som var ute och trodde det var mitt på sommaren, och det var det ju, fast den var tillfälligt överfrusen.
Vi fick tjugotvå stora gädder och den jävla laxen. Det var en märkt fjöslax som hade rymt från Norge.
Usch, usch, att få nåt sånt i nätet!
Vi gav Arve och Åke var sin lilla gädda att leka med medan vi packade grejorna i fiskeryggsäcken vi alltid har med oss.
När vi var klara visslade Kungen och illrarna hoppade upp i illerboxen.
Vi fick paddla oss hem, då isen hade brutits upp och vi befann oss på ett stort isflak. Men vi hade alltid med oss en paddel eller två när vi var ute och isfiskade, så det var inget problem. Vi landade perfekt vid den södra ingången och klev in som på röda mattan.

Bara uppstoppade illrar gillar poeter.
(hos Karva K. på StörtSöder)

Så rätt upp i köket och Kungen började brassa gäddan så gnistorna flög.
Jag stack ned till Karva K. med illrarna, som väsnades och skrek, och försökte hugga mig genom gallret.
Det är ju förbaskat att dom skall vara så känsliga för poeter. Hos Karva K. blev det ett saligt bråk över de fem halvstora gäddorna han fick som betalning. Han ville ha sju, och jag fick ge honom det vattentäta fickuret i silver som jag alltid har med på isfiske, för att komma därifrån. StörtSöder är en skum plats, jag får alltid lite ångest när jag är där.

Det kändes skönt att komma tillbaks i köket igen, där kungen var i full gång med gäddkoket.
Om man skall brassa en riktig isgädda, måste den självfallet svetsas in i en aliminiumsform, och var det nåt Kungen kunde, så var det att hantera en MIG-svets.
-Lika gott att brassa två stycken, så kan vi halstra den andra och ha den till kaffet i morgon, efter du träffat Maria, skrek Kungen över vinkelslipen, snart klar med finputsningen av formen.
-Jäklar du, det liknar ju en liten Saab V4, sa jag, då han var klar med lackningen.
-Ja visst....precis...det här kommer att bli gott!, sa han.
Vi satt sedan i tystnad och kikade genom fönstret på stekugnen, medan potatisen fräste i sälspäcket på spisen.

Efter den supermiddagen, vi var klara och färdigätna vid sjusnåret på morgonen, var jag så mätt att jag föreslog för Kungen att vi kanske skulle låta Maria komma hit, eller kanske ta det som en videokonferens.
-Aldrig...nej ! ropade han i chock, -skärpning...han gjorde snabbt i ordning en iskall Bockelhimmler för att få mig på benen igen.Det är en drink gjort av gäddblod, ättika, morotssaft och rysk champagne och kan få den mest vissna person att vakna till.
-Sjutton, tänkte, jag, det var nära på.
-Så där ja, nu tänker jag att du piggnar till, sa Kungen och såg hur det knäppte till i ögonen på mig och konspirationsplanerna strömmade tillbaks i kroppen.

Forsättning nästa dag utan s.
(för att det är bra dagar för poeter)

PapaFahr, poet på kungligt hunör

9. Möte med Maria Wetterstrand
Två dagar senare, prick klockan elva, stod helikoptern klar till att ta mig till det rödgröna högkvarteret, närmare bestämd Göran Perssons svingård utanför Stockholm.
Jag gruvade mig lite för att träffa henne där, det var ju så lågt i tak att man fick sitta på huk, eller på golvet med korslagda ben, som en annan yoganisse.
Då vi närmade oss kunde jag se Göran Persson i sin stora traktor, ute som vanligt för att plöja ned några av de miljoner han lurat av sjukskrivna och arbetslösa på nittiotalet.
Det var hemskt att se.
Visst hade jag hört ryktas om det, men att se det med egna ögon gjorde att jag blev ilsken och all rädsla försvann.
Här var det som sommar, efter alla rättigheter Göran hade köpt för att kompensera för utsläppen från alla svin han hade i skogen.
Vi landade mitt i morotslandet till Mona, hon hade planterat morötterna så att det såg ut som ett kors från luften, ett sådant som man märker ut för helikoptrar på alla andra civiliserade platser.
Hon sprang omkring och skrek och viftade med armarna, som om det vore sista dagen innan valet, men vi låtsas som ingenting.
Vi drog upp en morot var, kungen torkade av jorden med näsduken och vi tog en tugga. Det smakade fisk, gammal övergravad lax från Stavanger. Äsch!
Jag överlämnade åt Kungen att finprata med Mona, och gick med fasta steg mot det så kallade högkvarteret.
Maria välkomnade mig, som alltid i tid, klädd i en nästan lika snygg kostym som min. Fast hennes var en simpel Armani, medan jag hade en kostym som var från Maria Skräddare på Hornsgatan. Ganska många snäpp värre än Armani, tänkte jag för mig själv.
Men hon hade en snygg blå skjorta, den blev jag faktiskt lite avundsjuk på, hon hade sytt den själv, sa hon. Jag skämdes nästan i min vanliga vita skjorta, som jag hade köpt på Clas Ohlson.
Hon verkade bli jätteglad för buketten med maskrosor, men tyvärr, hon var allergisk mot stjälkarna. Jag slängde buketten över till en ponny som stod i ett bås bredvid, och stångade huvudet i taket. Den slutade blänga på mig och började käka på maskrosorna.
- Så vad skall ni med ponnyerna till?, frågade jag Maria, där vi satt och hukade oss och försökte låtsas som ingenting. Det var på hundratals av dem i den stora ladugården.
- Det är Mona, hon vill att vi skall rida i kolonn in till riksdagen när hon vunnit valet. Hon först, i en gammal vagn, dragen av fyra prickiga ponnyer, som skall påminna folk om Astrid Lindgren och Pippi Långstrump. Hon är ju som tokig i Astrid, läser knappt andra böcker, sa Maria, hon såg surt bort över alla ponnyhuvuden, som alla såg ut som pälslösa hundar på toppen av huvudet, efter att stått och skavt mot taket.
- Jaha, sa jag, vad kunde man säga till en sån fantastisk plan.
- Så Maria, berätta nu, vad gör du här? Är inte du lite för smart för att sitta här och huka dig och bli som en liten bricka i Monas menlösa planer??
Jag såg hur det tog, hon började andas tungt och jag såg hur det tårades i hennes ögon. Jag önskade plötsligt att jag kunde ta henne med till en vit strand, och ligga och rulla i en stor säng på ett hotell i närheten av den stranden, och berätta hur snygg och sexig hon var, medan jag läste dikter för henne.
Då jag kom till sans och församling igen, hade hon slutat att grina och började berätta för mig.
Om hur elak Peter var, hur Mona tvingade henne att borsta ponnyhästar hela dagarna och läsa högt ur Pippi Långstrump på kvällarna.
Bara en enda gång fick hon följa med Peter på en intervju och stå bredvid, prata dynga om vindsnurror i Norrland och prata skit om Reinfeldt.

Maria och jag hukar i stallet.

- Jag tycker ju så mycket om Fredrik, sa hon, och han tycker om mig, men den bitchen Filippa hindrar honom från att åka till Norrland med mig, och ha vild och ohämmad sex. Jag har inte haft sex på flera år nu! Du ser ju hur läget är för masturbation på det här stället, man blir så avtänd att man får lust att rymma och gå med i Moderaterna.
Efter ett tag blev jag trött av att sitt på huk och ganska less på hennes gnäll, vad var det här för Maria Wetterstrand? Hade hon blivit lika mycket en grönsak som fiskmorötterna till Mona, eller?
Jag knuffade omkull henne så hon ramlade över en hamsterbur full med stora, feta hamstrar som stod vid sidan om henne, och ville skrika åt henne; Skärpning, för fan!!
Men tanken på vad hamstrarna gjorde på Göran Perssons gård, gjorde mig så illamående att jag inte fick fram ett ord på minst tjugo sekunder.
Då skrek jag -Maria, din bitch, sitta här och huka för en politik som bara leder rakt i eländenas elände, du är ju inte klok!! Jag har barn där hemma som räknat med dig, Kungen har tre barn som tror på dig, det är en massa folk som bara väntar på att du skall krypa fram ur det här pygméstallet, resa på dig och ta makten i Sverige!!
Jag hade satt mig ned, med benen utsträckta, och bankade med näven i sågspånet och kände mig som en idiot. Men att sätta mig i Yogaposition var under min värdighet, så jag fick gilla läget så gott det gick.
Jag tog fram mappen med Masterplanen i, och började slå henne med den.
Det gjorde susen, det såg ut som hon tyckte om lite spanking, så jag fortsatte, med risk för att bli våldsamt upphetsad och till slut hamna i en stuga i Norrland med henne.
Men jag var så dum att kasta blicken mot hamsterburen igen, så jag blev liksom helt slapp i kroppen av ångest.
Maria måste ha fattat, för hon kom bort och lade huvudet i knäet på mig och sa;
- Så, så, vi kan gasa ihjäl hamstrarna innan vi åker.
Innan vi åker, tänkte jag och blev mycket glad.
Jag hade klarat av att övertala henne, helt enligt boken som Kungen hade bett mig plugga utantill. Men att gasa ihjäl hamstrarna skulle aldrig kungen gå med på, det var något som var säkert. Han var en för stor djurvän till det.

Forsättning nästa dag utan s.
(s....vem behöver s i en dag för att trivas)

PapaFahr, poet på kungligt hunör

10. Lurat till Norrland
Hon var övertalad. Tänd på min plan!
Våldsamt fokuserad på green girlpower och att ta över regeringsmakten. Hon sparkade upp en massa morötter i Monas grönsaksbädd medan vi väntade på att Kungen skulle få igång helikoptern.
Jag fick den otacksamma uppgiften och locka bort Mona med ett knippe morötter, så hon inte skulle hamna i propellern. Det ville vi ju inte.
När vi kom upp i luften, insåg jag att jag blivit lite lurad.
För Maria började klänga på mig helt ohämmat. Kungen och jag såg på varandra. Det fanns ingen annan väg att lösa det på, jag fick följa med Maria upp till Norrland några dagar och ha vild och ohämmad sex med henne. Trots att hon är på tok för gammal för mig och att jag måste låtsas vara Fredrik Reinfeldt.
Men vad gör man inte för den goda sakens skull och för Sveriges nya framtid!

En vanlig skylt i Norrland

Vi fick låna en stuga i Fanbyn, av Peo, som förstod precis vad som var i görningen och fick smugglat in oss i hans Mercedes förbi alla nyfikna ögon.
Det var inte alls dumt den första dagen, men den andra dagen var jag så slut och less på sex att jag ringde Kungen och bönfällde honom att hjälpa mig.
- Kan du inte invitera Fredrik och Filippa på middag? Efter middagen kan du sära på dem, på något sätt, kanske låta Filippa gå vilse, och övertala Fredrik om att ta en liten sväng till Maria med helikoptern.
- Mm....ja, jag vet inte.....en moderat på slottet...nej...det höres...
- Snälla, det är så nära nu, Maria behöver bara sex några dagar till, så är hon redo sen. Jag är alldeles slut, jag är inte byggd för att ha vild och ohämmad sex mer än ett par dagar!!
Jag grinade nästan, kroppen kändes konstig och opoetisk, överdoserad av lust och jag var tvungen att stänga in mig på badrummet.
Maria krafsade på toadörren och åmade sig som en norsk skogskatt, jag fick gå in i bastun och prata, så hon inte skulle höra.
- Och nu är jag i en bastu och svimmar snart, om du inte bestämmer dig, det är minst hundra grader här inne!! Snälla, snälla, hjälp mig!!
- Kör till, jag skickar efter dem redan nu ikväll, jag får köpa en pizza och bjuda på. Moderater äter väl inte annat, eller hur?
Han lät lite sur, men jag visste att han inte skulle svika mig. Gissade jag rätt skulle han garnera pizzan med lite av den fjöslaxen vi hade fångat på isen, på så sätt var Filippa ute av bilden ett tag.
Maria blev glad när jag kom ut igen, och drog tillbaks mig in i sovrummet.
Jag hade lyckats dra i mig några gram snuff efter att jag staplat mig ut ur bastun, röd som en hummer, medan jag spolade i toaletten och låtsas som ingenting.
Lite snuff har jag alltid har med mig när jag är i Norrland, i fall jag blir överfallen av sexhungriga atleter. Nu var ju inte Maria en sådan, bara sjukt uthungrad och socialdemoktatiserad, men jag ville ju hålla henne på gott humör tills Fredrik kom.
Som tur var, gick hon med på att klä sig i koreansk skoluniform, något som alltid tänder mig. Jag har alltid med mig en sådan i bagage när jag är i Norrland, i fall det blir kris.

Maria i min koreanska uniform

Vid niotiden på kvällen hörde jag helikoptern komma och berättade för Maria att Fredrik kommer och hennes ögon fick nytt liv som ett barn på julafton.
- Nämn inte mig med ett ord, sa jag och hoppade ut genom fönstret, glad för att komma bort från Norrland. Vilken tur att jag bara var i mellersta Norrland och inte i Kalix!
Hon slängde flickuniformen ut fönstret och började kränga på sig läderstassen och tog fram piska och handfängsel.
Jag smög mig snabbt ombord i helikoptern, så fort jag såg Fredrik hade gått in i stugan i sin trånga läderkostym, och vi drog så fort vi kunde mot Stockholm.
- Tack, tack, tack, sa jag till Kungen, du är en sann vän du, det var en mardröm.
- Jag vet, Sylvia och jag brukar ju åka till Storlien, men vi åker skidor mest, så det går an. Men jag ser många stackare som inte orkar spänna på sig skidorna på morgonen, helt utbrända av för mycket sex.
Jag höll med och tänkte, att visst är det bättre att ha seqz än sex och längtade nästan till Norrköping, där min stora seqzgudinna, min fru från mitt tidigare liv, bodde.
- Så hur gjorde du, för att få bort Filippa? frågade jag nyfiket.
- Jag gissar på fjöslaxgarnering på hennes pizza och ett långt toalettbesök efter middagen, eller hur?
- Ja....jo...det stämmer ganska...bra...Sylvia blev ju inte så glad, mm...men hon höll god....bäddade ner henne senare, berättade hon över telefon.
Hon sa till Filippa.... att jag..... Fredrik och jag... skulle ut och fiska.
Det gjorde verkligen ont.......en sån usel förklaring.
Tänka sig....Jag??....fiska med en moderat ?! Aldrig...!!
Fredrik.... vet inte skillnad på....fiskpinnar och en abborre!
Vi skrattade och glömde helt bort att tänka mer på Fredrik och Moderaterna, som snart skulle bli en saga blott och tvingas bort från makten.

Forsättning nästa dag utan s.
(s....en översattad bokstav)

PapaFahr, ingen sexpoet, precis

11. Helikopterhörnet
Ju mer vi tänkte på Filippa och hennes tillstånd, och stackars Fredrik uppe i Norrland, ju mer skrattade vi. Och vid den kritiska punkten vid Uppsala, där man alltid måste ta en slak vänstersväng och dyka ned till 2000 fot, för att inte komma på kollisionskurs med skytteltrafiken av Gotlänningar på väg upp till Norrland, gick något snett. Vi hade börjat prata om hur pressen skulle reagera på Reinfeldt i stugan med sin läderdräkt och kungen garvade så hårt att han måste ha kommit för brått in i vänstersvängen. Vi måste ha svängt runt ett helikopterhörn och poff, det svartnade runt ögonen och jag bläckade ur.
När jag kom till mig själv igen, satt jag på en buss, någonstans.
Kungen satt bredvid mig i sin biljardoutfit, vildmarksbyxor och nätundertröja, med en grön outbackjacka, han såg lika förvånad ut som jag. Han hade sitt svarta biljardslösskägg på sig. Själv hade jag min långa svarta tunika på, som jag alltid brukar ha på mig när jag går till moskén på bröllop, och min svarta läderjacka. Under hade jag jeans och likadan nättröja som kungen.
På fötterna hade jag mina Kate Moss-sandaler, med lädersnören.
Det var smälltyst i bussen, ingen sa ett ord. Jag såg ut genom fönstret, kungen såg ut genom fönstret, ingen av oss kände igen landskapet utanför.
Jag frågade några grabbar som satt bredvid oss på andra sidan mittgången.
De såg ut som de var koreaner, de bara såg på mig utan att förstå, men tecknade åt mig att vara tyst.
Tydligen var det inte tillåtet att prata.
Plötsligt lät det från högtalaren, busschauffören började prata, på perfekt amerikanska, och höll ett litet tal om att vi snart skulle vara framme vid den kanadensiska gränsen.
- Kanada!!?, skrek jag så tyst jag kunde mellan tänderna till kungen, han såg chockad ut.
- Helikopterhörnet...vi har försvunnit runt ett helikopterhörn, viskade han tillbaks, ganska blek i ansiktet, vad skall vi göra??
- Det finns inget vi kan göra, sa jag, det vet du ju. Försvinner man runt hörnet är det bara tålamod och nuet som gäller, men vi kommer tillbaka, det är ju säkert...tror jag.
Jag kände mig ganska ängslig själv, fast jag inte hade en fru som satt hemma och väntade. Mina barn hade jag ju metafysisk kontakt med oavsett vart jag var, inte som kungen, som brukade träffa sina barn flera gånger i veckan och göra saker tillsammans med dem.

Kungen och jag hans lilla helikopter innan vi försvann runt hörnet

- Försvinner man runt ett helikopterhörn....hamnar man ju på en buss någonstans...om man rundar hörnet till vänster. Om man rundar hörn till höger, hamnar man på ett flygplan någonstans. Går man runt hörnet, hamnar man i en bil och kör man bil runt hörnet, hamnar man gående någonstans och så vidare, förklarade kungen, som visste mer om att försvinna runt hörnet än jag.
Bussen började sakta in och det var en fruktansvärd nervös stämning i bussen, som var ungefär halvfull. Chauffören hade på ett skrämmande sätt målat upp ett scenario om de elaka kanadensiska tullarna, och sa tydligt och klart att här var det bäst att uppföra sig och bara säga ”yes sir” och ”no sir”. Att reta upp de kanadensiska gränskontrollanterna var något av det dummaste man kan göra, förstod vi, och kunde få de mest fruktansvärda följder.

Forsättning nästa dag utan s.
(s....måndag är en härlig dag)

PapaFahr, kunglig helikopterpoet

12. De fruktade kanadensiska tullarna
Bussen stannade framför tullhuset. Till vänster om bussen såg vi kontrollen där bilar blev stoppade och undersökt med stor omsorg. Flera bilar stod med hjulen bortplockade, några med motorn vid sidan om bilen. Det kryllade av folk med reflexvästar, som det stod ”canadian custums” på.
Gråtande och förtvivlade människor stod och grät överallt i nätburar i väntan på att bli kontrollerade.
- Bli sittande i bussen, ingen får lämna innan jag kommer tillbaks och säger till att ni kan kliva av. Ta med allt som är ert i bussen, tullarna kommer att gå mycket noga genom bussen och kvarglömda saker räknas som försök till smuggling av 1:a graden.

Chauffören förhörs av de kanadensiska tullarna

Kungen hade sin fiskeväska med sig och en biljardkö i fodral, jag hade inget bagage, som jag såg.
Efter en timme kom chauffören tillbaks, det var en svart kille, som hördes som värsta skådisen över högtalaren och han var snygg också.
Men ganska tilltufsad efter mötet med tullarna.
Vi fick kliva av och chauffören började lasta av bagaget.
Då fick jag syn på saker som tillhörde mig!
Min jättestora silvriga resväska, min mary poppins-väska, min gitarr, och döm av min förvåning, min nya 32 tums datorskärm i sitt originalemballage, som jag hade skaffat några veckor tidigare??!
Till slut var bussen tom och alla hade fått sitt bagage, bara kungen stod där utan någonting.Han hade lämnat kvar fiskäskan och biljarkön. Smart!
Tills chauffören kom släpande med en stor surfingbräda och gav den till honom!
Han blev helt perplex av överraskning. Jag började att storskratta, för jag blev påmind om hur vi hade slitit med dessa förbaskade brädor på dom enorma vågorna utanför Hawai förra sommaren. Utan att få något grepp om tekniken.
Det var ju jättesvårt att fiska när man skulle balansera på brädan på samma gång.
Kungen tog brädan och släpade den med sig, jag reste den enorma resväskan som var helt sönder och sammantejpad, staplade Mary Poppins-väskan ovanpå, gitarren tog jag på ryggen och jag tänkte be kungen ta skärmpaketet, men han hade fullt upp med att baxa brädan in i tullhuset.
Alla passagerare stod i kö, alla likbleka och rädda för de fruktade kanadensiska tullarna, som på en gång fäste sina iskalla blickar på kungen och mig längst bak i kön.
Då det blev vår tur, hade alla kontrollanter samlats, ganska röda i ansiktet av upphetsning och med mord i blicken. Vi hade hittat passen, som tur var, och chauffören hade tipsat oss om att det var bäst om vi kunde förklara varför vi ville in i Kanada. Kungen och jag hade kommit överens om att vi skulle över och hälsa på en kompis. De granskade våra pass mycket noga, under luppar och blått ljus och av och till kollade de på mina långa dreads, några av de färggranna efter Ann Maries fantastiska behandling för inte länge sedan.
Kungen tyckte det var ganska häftigt, men det såg inte ut som kontrollanterna tyckte något särskilt om det.
Kungens pass tog särskilt lång tid att kolla och de frågade vad det var för förfalskat pass. Det var hans europeiska pass som det bara stod kungen av Sverige och inte hans fulla namn. Med lösskägg var han ju inte lik bilden mycket och ett sådant namn hade de inte sett förut.
- Bäst att inte säga något om de inte frågar, rådde jag honom, vem skulle tro att kungen av Sverige stod i tullkö till Kanada i nättröja. fiskejacka och surfingbräda.
De frågade vad vi skulle göra i Kanada.
- Vi skall hälsa på en kompis i Vancouver, sa kungen glatt, ha semester och ha kul några veckor.
Aj, aj, det såg inte ut som att kontrollanterna tyckte om att vi skulle ha kul. De blev ännu aningen rödare i ansiktet och beordrade oss bort till röntgenapparaterna för att gå genom bagaget.
- Varför har du så mycket bagage med för några veckor?, frågade de mig, mycket misstänksamma, och vad är det här??
De lyfte på min datorskärm och blev helt galna när jag sa det var min datorskärm som jag kopplade till min dator för att få en stor arbetsyta.
- Och vart är datorn??!! frågade dom och jag sa att den hade gått sönder för bara någon vecka sedan och att jag inte hade hunnit skaffa en ny.
Att jag nu skulle koppla den till en kanadensisk dator och skriva poesi, och ha roligt, fick de nästan att dra pistolerna.
De började omedelbart öppna mitt bagage på det mest brutala sätt.
Kungen hade de redan eskorterat till ett annat rum, jag kunde se honom genom en glasvägg. Brädan höll de på att såga sönder, i jakt på allt man inte får ta med sig in i landet.
Han tog det ganska lugnt, han behövde inte stressa upp sig, han var ju kung och det stod kungen av Sverige i passet. Hur svårt kunde det vara att förstå?
Medan de ropade och sjikanerade honom, röntgade hans biljardkö och fick honom att tömma fickorna, fick jag klä av mig till jag stod där i mina rosa boxershorts, som fick kontrollanterna att bli nästan vansinniga.
Vad skall du med den här? frågade dom om en liten extern hårddisk, och en av dem sprang iväg med den som en bomb, för att analysera den.
De körde väskorna fram och tillbaks genom röntgenapparaten, medan de alla flockades runt skärmen och fällde hätska kommentarer.
I Mary Poppins-väskan fann de en massa räkningar och kvitton. På snacket kunde jag höra att de trodde jag skulle bosätta mig i Kanada, något som är det värsta hotet de kan tänka sig. En långhårig poet i det fantastiska Kanada, där du minst måste kunde fälla ett träd för att komma in i landet.
Jag sa till dem, - varför skulle jag invandra till Kanada, jag kommer från Sverige, Norge och Skandinavien, inte från Afghanistan?? Ni har ingenting här som inte är dubbelt så bra i Skandinavien.
Det trodde de inte på. Att inte alla människor i världen gick med en inre önskan om att bosätta sig i Kanada, kosta vad det kosta ville, var utanför deras tankevärld. Dessutom hade vi ingen returbiljett, sa de och tog det som bevis för att vi försökte komma in i landet och aldrig lämna det..Suck.

Tullarna tänder eld på bussen

En timme gick, sedan brände de upp bussen vi kom i. Alla utom kungen och jag blev placerade i burar till nästa buss kom. En ung kanadensisk punkare, som jag viskande konverserade i kön, hade varit borta från Kanada utöver maxtiden på tre veckor och trodde han aldrig skulle bli insläppt igen, han var förtvivlad. Han var dessutom anklagad för att ha spelat för hög musik vid ett tillfälle och hade en brorsa som var musiker. Han försökte fly till fots över till Kanada, men blev infångad av en av de hemska tullhundarna.

En kanadensisk punkare blir infångat av en tullhund

Tre och en halv timme senare stod vi vid skranket och fick besked om att vi inte skulle få släppas in i Kanada.
Vi fick skriva under ett papper om att vi aldrig mer skulle försöka ta oss in i Kanada.
Jag var alldeles slut, jag trodde inte det fanns människor som det här vid en gränspost till Kanada. Det var som att tänka sig den svenska gränsen bevakad av Sverigedemokraterna, ungefär, och det var den ju, innan de blev förbjudna och vi fick lite ordning på världsperspektivet.
Kungen såg på mig och jag såg på honom. Han berättade för mig att gränsbevakare var en speciell människoras och i stort sätt likadana i alla länder, fast han fick erkänna att de kanadensiska var speciellt onda.
Men det var inte så mycket att bråka om, det går bara inte prata förnuft med sådana individer. Vi får plocka fram en krisplan och ta nya tag, kom vi överens om och skrev under papperen.

Forsättning nästa dag utan s.
(sssnart är det änligen fredag)

PapaFahr, hovpoet på gränsen till sammanbrott

13. På Super 8 i Burlington, USA
Vi blev eskorterade tillbaka till den amerikanska gränsen, in på den amerikanska tullstationen, där man tittade på oss, granskade oss och kom fram till att jag, åtminstone, var en avkomm av en muslimsk terrororganisation och ledde oss ut igen och sa att det fanns ett värdshus till vänster i den närmaste korsningen och hundra meter ner på gatan.
Klockan var nu elva på kvällen, det var mörkt överallt och helt folktomt.
Vi började gå, kungen fick ta min skärm och min Mary Poppins-väska, medan jag slet på mina stora koffert, som lyckligtvis hade hjul.
Det visade sig att de amerikanska tullarna hade ljugit, det tog oss en timme att komma till någon slags civilisation, ett Super 8 motel, som mot alla odds visade sig vara öppet.

Utanför det lyxiga Super 8 Motellet. Jag till höger ur bild
Kungen kolar efter stavfeil i bildteksten.

Som tur är hade kungen sitt Gold Diamond Sugar Platina Visa Card runt halsen, för användning i nödsituationer. Nu var det en nödsituation, kom vi fram till och när de drog kungens kort, började det blinka i datorerna och ringa i alla telefoner, så sällsynt och speciellt var det kortet. Bara några få människor i hela världen hade sådana GoDSplatkort.
Jag blev väldig poetiskt tagen av tjejen bakom nattskranket, hon var snygg och den absolut trevligaste amerikan vi träffat så långt, och jag fick lust att be henne upp på mitt rum och fråga henne ut om amerikansk poesi m.m.
Men hon kunde inte gå ifrån och dessutom var det inte tillåtet för henne att ha någon poetisk relation med gästerna. Då jag frågade om hon visste något om hur det gick med OS i Vancouver, såg hon konstigt på mig och sa att det är först om en månad!! Jag blev helt stum av förvåning, vi hade hamnat en månad tillbaks i tiden!!
Det visade sig att kungen och jag hade fått ett rum att dela på.
Rum och rum, det var en stor svit, tv-apparater överallt, ett enormt badrum med jacuzzi, bastu, och två bulgariska massörer som kom springande om man tryckte på en knapp, något kungen avrådde mig från starkt. Ett lyxigt vardagsrum med en minibar som var typ megamaxi. Sovrummet hade en säng som var tretton gånger tre meter, jag har aldrig sett en så stor säng i mitt liv.
Kungen, som varit överallt i världen, hade självfallet sett det, han satte sig i fåtöljen i sovrummet och bara andades ut efter den långa spaserturen.
Jag satte mig i den andra fåtöljen, det var en stor soffgrupp med två stora läderfåtöljer.
I det andra hörnet stod sexton olika träningsmaskiner, en fitnesscorner, som de kallar det i USA.
Vi satt länge utan att prata, vi tänkte på hur vi skulle lösa det här problemet.
Inte nog att vi var hamnat runt hörnet, vi var dessutom nekade inresa till Kanada. Jag tror vi båda tog det sista hårdast.
- Mmm, sa kungen äntligen, ringa går inte....då förstör vi tidsbalansen.
- Den är ju redan förstörd, vi har ju hamnat en månad bakåt i tiden??
- Det kan vara så, sa kungen, men det betyder att vi har en månad på oss innan jag skall resa med Sylvia och barnen till OS...det ser jag som något positivt....faktiskt...men ringa....eller försöka förse oss tillbaks...nej, det kommer bara att förlänga tiden runt hörnet...tydligen är det meningen...tror jag...att vi skall in i Kanada...men hur? Mmm.
Han blev sittande i tankar
- Kan vi inte ringa ambassaden och be dom ordna det?, frågade jag
- Nej, det går inte, tänk dig... hur det skulle se ut...vi kontaktar ambassaden från USA...för en månad sedan...då var vi ju hemma...
- Jaha, på det viset, sa jag, det skulle bli konstigt.
- Mitt GoDSpat-kort är det ingen som...bara jag har kontroll över det...fast...tar jag ut för mycket...säg över två miljoner dollar...måste jag redovisa...problematiskt...
- Kan vi inte köpa en helikopter för en miljon dollar och flyga över gränsen?, undrade jag
- Icke..bilar och saker av plåt bara förlänger hörnet med månader, kanske år....det har något med molekyler att göra...vi måste försöka lösa dom problem vi har på...
Jag hade slut på frågor, sanningen att säga, så var jag ganska slut och ville bara lägga mig att sova.
Men det gick heller inte. Kungen, som visste mer om att hamna runt hörnet, sa att vi måste sova när vi var vakna i Sverige. Det var så det fungerade när man hamnat runt hörnet, förklarade han. Man hamnar i en annan tidszon och är vaken där, medan man sover i sin egen. Om man var vaken på båda platser på samma gång för länge, kunde det få katastrofala följder.
Det var dessutom strängt förbjudet.
I USA och Kanada, på den här sidan av länderna, kunde vi ta det med ro och vara vakna mellan klockan 12 på förmiddagen, det vill säga 9 på kvällen i Sverige, när man började gå in i vilomodus, och 12 på kvällen, lokal tid för oss här.
Alla andra tider på dygnet måste vi sova eller bara sitta och tänka på något trevligt utan att anstränga kroppen eller hjärnan. Annars kunde det få effekt på våra handlingar för en månad sedan.
Kungen berättade en fruktansvärd historia om en Stockholmare som hade hamnat runt hörnet och kommit tillbaks som en hund, efter att han festat, tagit droger och förlustat sig på bordeller i Bangkok en vecka utan att sova.
Nu hade han lyckan att bli Ranelids hund och bli väl behandlad, men femton år senare, då han på något mystiskt vis hade blivit människa igen och pratade med kungen om det, sa han hur jättesvårt det varit att försöka förklara sig genom att skälla och vifta på svansen. Efter fem år gav han upp och började tycka om sitt liv som hund, och kort efter dog han och blev återförd som människa till Bangkok. Då som pank och ångerfull svensk, och med hjälp av ambassaden kom han tillbaks till Sverige. Där blev han bekant med kungen, i sitt arbete som hovbrevbärare, något han arbetade upp sig till genom mycket noggrannhet och slit, bland annat genom att dela ut post i Jämtland, ett av de hårdaste postdistrikten i världen.
Kungen, som har ett helt rum fullt av böcker om historier och forskning om att försvinna runt hörnet, sa att det var mycket sällsynt att man blev återförd som människa efter att blivit förvandlad till djur.
Han hade rekommenderat hovbrevbäraren att skriva en bok om sina upplevelser och det gjorde han med stor succé.
Hans bok, ”Mitt liv som Ranelids hund” blev omåttlig populär och Ranelid själv blev ännu mer populär än någonsin och skrev en bok som hette ” Mitt liv med hunden i mitt liv”, som tyvärr inte slog alls, och bara blev sålt i 20 kopior, och Ranelid fick börja skriva dikter igen.
Jag kände mig trygg dock, att ha kungen som ledsagare, med sitt stora kunnande, något som gjorde att jag inte alls var ängslig.
Medan kungen gick i gång med att studera kartor över området och stämma av mot sin stora databas, med hjälp av en av de tio bärbara datorerna i sviten, kopplat till internet med trådlös supersnabb fiberoptik, satte jag mig ned för att skriva en dikt till tjejen i receptionen med en gammal blyertspenna jag hittat i bakfickan.

Blyertspännan jag hittade i bakfickan

För ska man skriva dikter om kärlek, duger bara blyertspennor, det är något alla poeter vet.

Forsättning en annan dag utan s.
(vad med blåmåndag...?)

PapaFahr, howpoet på bättringsvägen

14. I taxi mot laglöst land
Äntligen blev klockan så mycket att vi var vakna för en månad sedan, i framtiden i Sverige, och vi satt och tänkte lite på roliga saker, innan vi kunde sova.
Kungen hade en plan, som han inte kunde berätta, det var för farligt.
- Vi måste sova...bara följ mig i morron...fråga ingenting...bara följ mig...så tar vi oss över gränsen, sa han och somnade.
Jag tänkte allvarligt på att locka upp receptionistdamen och bada med henne, men det kunde ju lätt leda till mera. Som sex till exempel.
Och sex var farliga saker när man fanns på två platser samtidigt.
Det var dessutom strängt förbjudet.
Så jag somnade i en av sofforna och drömde att jag var vaken för en månad fram i framtiden, och på fiske med kungen, något som gjorde att jag fick en dubbel deja vu.

Vid frukosten tidigt nästa morgon berättade kungen sin plan. Jag fick order om att inte prata med någon och bara göra som han sa. Han hade varit runt hörnet förut med kung Harald av Norge, fast som cowboy i Rocky Mountains och visste det mesta om USA. De hade varit ute och seglat på Oslofjorden och svängt för bråttom babord utan att tänka sig för. Dom hade stuckit iväg från ett tråkigt regeringsmöte och plötsligt hade båda Norge och Sverige sina kungar runt hörnet, något som var mycket, mycket exceptionellt.
Det var dessutom så strängt förbjudet.
Men de klarade sig, tack vare kungen, som var mycket mer påläst än den norska kungen Harald, som bara läste tecknade serier.

Kartan som visar hur kungen planerade vår färd genom laglöst land till tunneln under den Canadensiska gränsen.

Nu gick kungen genom sin stora databas där han hade han hittat numret till en taxichaufför som skulle smuggla oss över gränsen till Canada. Eller så långt det gick att köra.
Han kunde köra oss till en liten stad som heter Gay Rockport och därifrån var det bara 7 dagar på hästryggen.
- Sju dagar !??!! sa jag, på en hästrygg?? Jag har inte sett en hästrygg sedan jag var femton, hur skall det gå??
Jag var chockerad!
- Nej, men....det är som att cykla...inget svårt...du vänjer dig...vi har inget val som jag ser det, sa kungen.
- Kan man inte åka motorcykel? frågade jag
- Absolut inte.....laglöst land, det är som i mitten av 1800-talet...vissa regler du vet...
- Herregud, kan vi inte bara ta bussen och försöka igen?, jag var sur och ville tillbaks till Sverige.
- Jag vet....tror du inte jag vill tillbaks till Sylvia, Victoria och hjälpa Madde med sin pojkvän....vår enda chans att komma tillbaks är att komma över....över till andra sidan..
Kungen åt sitt ägg och vi drack kaffe utanför i solen, jag tänkte på hur detta skulle gå.
Röksugen som attans, men i Berlington var det förbjudet att röka utomhus.
Efter några svåra, tankfulla stunder kom en gul taxi och en ung kille i keps, t-shirt och jeans hoppade ut och ropade - Hi there, folks.
Hans mustasch fick honom att likna en taxichaufför från New York, men han verkade trevlig.
På kungens order hade jag lämnat allt bagage, även skärmen fick jag lämna, med tungt hjärta.
Skärmen skulle du lätt glömma efter en dag på hästryggen, log kungen.
Jag fick tjejen i receptionen att skicka min Mary Poppins-väska till Sverige om en månad, något hon lovade.
Kungen hade ju fått sin surfingbräda förstörd, och hade inget annat, så det var enkelt att entra taxin.
Vi skall till ett ställe och köpa nya kläder, westernoutfit, för att blända in.
Det var en lång taxitur där ingen av oss pratade. Kungen hade lärt sig att aldrig prata med taxichaufförer, då de lätt börjar köra vilse om de pratar.
Han hade tydligen klart för sig vart han skulle, och vi anlände på baksidan av en stor, ful lagerbyggnad strax efter klockan åtta på morgonen.
Taxichauffören ringde ett kort samtal och ut kom en stor, tjock kille ut och vinkade in oss.

Det tog oss ett par timmar att hitta rätt storlekar och typ av kläder.
Det var konstigt att stå där klädd som en cowboy, konstigast var de långa underbyxorna med lucka där bak, och revolverhölstret med patroner och revolvrar, som var gräsligt tungt att släpa runt på.
Jag kände mig lite som en i en rymddräkt, men i spegeln såg jag ganska häftig ut och jag tyckte jag liknade Morgan Kane ganska mycket.
Kungen såg bra ut, som alltid, det är ju attans vad han alltid klär i allt han har på sig och vet precis hur han vill ha det. Värsta tuff såg han ut!

Vissa bara klär i allt de tar på sig!

Han drog sitt GoDsplaT-kort, så det började ringa och tuta i alla elektroniska apparater, och den tjocka butiksinnehavaren började nästan grina av glädje.
För nu kunde han beställa en skylt där det står att en GoDsplaT-kund hade varit i hans butik, något som kunde få en enorm skjuts på omsättningen.
Han fick dessutom 20 procent extra betalt för allt vi handlade, medan kungen för sin del fick 30 procents rabatt.
Hur det kunde gå ihop, fattade inte jag, men jag har alltid varit kass på ekonomi och procenträkning.
Men jag visste att jag var ganska 100 procent nyfiken på vad som skulle hända härnäst.

Taxin stod och väntade på oss när vi kom ut och körde oss vidare bort genom den breda gatan med alla fula lagerbyggnader på båda sidor, nästan alla så likadana ut, telefonstolpar och elstolpar med härvor av ledningar följde gatan.
Ett stort amtrack-godståg tutade frenetiskt när det passerade järnvägsövergången, som om det var något att tuta för. Men förarna på de amerikanska amtrack-godstågen har inte mycket annat att göra, faktiskt är det enda kravet för att bli godstågförare i USA att man älskar det ljudet. Loken har ju bara en spak, stopp eller full fart fram, som betyder 70 kilometer i timmen, och är omöjliga att backa med, då de är så långa, ofta flera kilometer.
Alltid ser man någon kroppsdel av ett djur eller människa som släpar vid någon vagn när man sitter där och väntar. Något som gör att vargar, örn, präriepingviner och andra rovdjur alltid är så feta längs amtrackspåren.
Vi satt där i tjugo minuter innan alla vagnarna hade passerat. Att bo i en by med en järnvägsövergång blir en sorts livsstil, då mycket av dygnet och arbetstiden går till att sitta och glo på godsvagnar som passerar hela dagarna.
Ofta händer det att folk somnar och blir sittande i timvis, medan kön bara växer bakom. Tills någon tar fram ett vapen och börjar skjuta villt omkring sig och polisen kommer och skjuter några stycken så det blir lugnt igen.
Varje år är det många som inte pallar med väntande, och kör bilen rakt in i det förbirusande tåget och dör.
Man städar sedan upp och livet fortsätter.
För att stanna ett amtrack-godståg innan det har nått sin destination, är omöjligt.
Det är dessutom strängt förbjudet.

Ett amtracktåg på stationen.

Bommarna gick äntligen upp och vi kunde fortsätta.
Efter att ha kört i en kvart på en ensam landsväg genom skogen, kom vi till utkanten av Gay Rockport. Kungen hade viskande berättat vad som gällde när vi kom fram och då taxin stannade på en öde gata hade jag bilden klar, fast jag tänkte att det här tror jag inte före jag får se det.
Taxichauffören började storgråta då han fick betalt med kungens GoDsplaT-kort, för nu kunde han märka sin taxi med en specialskylt och få dubbelt så många körningar. Kanske skaffa sig minibuss att köra turister med, som kunde följa efter honom och se vilka kunder han fick, vart han körde, vart han åt lunch, vilka cigaretter han rökte, hur ofta hans bråkade med sin fru, hur många vingliga körningar han gjorde på fritiden etc..etc.
Det var en särskilt populär turistgrej i New York, där man när som helst kunde hyra en minibuss som följde efter taxin som blev använd i Taxidriver, den kända filmen med Robert De Niro. Där hade de anställt 49 Robert De Niro look-a-likes, som hela tiden låtsades åka till olika skumma ställen och göra dumma saker.
Ofta hände det att minibussarna blev rånade, speciellt på Brooklyn Bridge, och turisterna var lika tacksamma varje gång, då de alltid blev fotade under rånet och fick en polaroidbild som visade att de verkligen hade blivit rånade i New York. Alla trodde det var Al Pacino's gäng, men oftast var det bara fattiga, desperata människor som behövde pengar till sjukvård eller sprit och knark.
Nu kom ju taxichaffissen i Berlington knappast att få ett så stort lyft som om han bott i New York, men han var glad så det räckte.

Forsättning en annan dag utan s.
(kanske fredag den 13...? Eller 30..?)

PapaFahr, poetisk så det räcker och blir över

15. Homohästfestivalen i Gay Rockport

En halvblyg homohäst som just kommit ut ur garderoben.

Vi lämnade honom gråtande av glädje och tog oss in i en smal gränd som ledde till Gay Rockports huvudgata.
Vi hade båda tagit på oss var sin rosa bandana och kungen tog på sig en mask som föreställde Dicki Dick Dickens, så han inte skulle riskera att bli igenkänd. Mig var det ingen som kände, så det räckte att jag tog på mig solglasögon.
Vi gick längs den 300 meter långa gränden och började höra musik, någon slags westernaktig salsa.
När vi klev ut på huvudgatan blev det en chock!!
Det var så mycket rosa färg överallt så man nästan blev bländad.
Ett karnevaltåg med dansande människor och orkestrar, vagnar dragna av rosafärgade hästar, my little pony's som dansade på bakbenen, och överallt en massa glada, fest- och stämningsfulla människor, alla hand i hand.

Hästar i alla dess förklädnader och en rosa homohästvallhund!

Kungen tog mig i hand och vi började gå ner längs gatan för att hitta affären där man kunde handla sadlar och utrustning till vår långa färd på hästryggen.
Jag försökte att gå så bögigt jag kunde, men kände mig konstig över att gå hand i hand med kungen.
Men att inte gå hand i hand med varandra på homohästfestivalen i Gay Richmont kunde väcka stor misstänksamhet, hade kungen viskande förklarat för mig i taxin.
Det var dessutom strängt förbjudet.
Så det var bara att vänja sig och ta seden där vi var. Jag hade ju varit på ett otal olika gayklubbar i Manchester och var inte vidare brydd. HBT-människor var som regel mycket trevliga och open minded, var min erfarenhet.
Själv var ju kungen och jag ganska, alldagliga, tråkiga heterosexuella varelser, men när man såg alla glada människor överallt, så var det nästan så att man blev lite avundsjuk och less på sin egen vanliga läggning.
Kungen hade ju självfallet mycket större erfarenhet, så många HTB-festivaler, utställningar, skolor, kyrkor och moskéer han hade varit på öppningen av, runt om i världen. Men nu var vi runt hörnet och det var viktigt att kungen inte blev upptäckt, här var ju en massa människor från den svenska kultureliten, kunde kungen berätta. Antigen var de homosexuella eller låtsades vara det under festliga omständigheter. Lite som att feströka, kanske, tänkte jag och tände min första cigarett på flera timmar.
I Berlington var det ju strängt förbjudet att röka utomhus, i taxi eller i amerikanska Fordbilar, så jag blev tvungen att slänga det halva cigarettpaketet jag hade kvar, ifall vi blev stoppade av polisen. De hade speciella rökrutor där man kunde bli vinkad in av polisen och få hela bilen och allt bagage genomsökt av poliser med specialtränade cigaretthundar.
Nu tände jag en rosa homocigarett, det enda märket de sålde, för här var rökning tillåten överallt, om man rökte rosa cigaretter. Jag tyckte de smakade som ganska vanliga cigaretter och jag var mycket nöjd med att äntligen få röka igen.
I den trånga gränden hade vi övat på att tända en cigarett utan att släppa varandras händer. Så jag tog cigarettpaketet med höger hand och sträckte ut handen till sidan mot kungen som för att bjuda, fast kungen röker ju inte längre. Han tog ut en cigarett med och satte den i käften på mig, medan jag stoppade tillbaks paketet.

Sedan tände jag cigaretten med höger hand.
Det var svårt och kändes konstigt, men det gav folk ett intryck att vi var mycket vana med att gå hand i hand varsomhelst.
Överallt var det ju spioner som rapporterade alla som gick ensamma eller tillsammans utan att hålla varandra i hand. Blev man tagen skickades man till Richmont, en otrolig heterosexuell stad där nästan allt var förbjudet, speciellt glada miner.
Vi trängde oss sakta ner längs huvudgatan, som säkert var en mil lång, med alla slags affärer på båda sidor, alla med något gay namn.
Barerna duggade tätt, gaybar, HTB-bar, homobar, assbar osv. osv.
De barer det enbart stod ”Bar” på, var stängda, ingen ville gå in på ett sådant simpelt ställe och dricka.
För där hade de ju inte champagne i alla dess former och märken. Sprit och öl fick man inte sälja under homohästfestivalen.
Äntligen hittade vi den affären vi behövde. En ”Gay up your horse, all gay equipment for a gay ride”- affär, stor som en fotbollsplan med all tänkbar utrustning för en veckas utflykt.
Vi kom innanför dörrarna och äntligen kunde vi släppa varandras händer, för inomhus behövde man inte hålla i hand.
Det var faktiskt strängt förbjudet.
Vi tog vars en stor shoppingvagn, som var en designad som en ”my little pony” med hjul. Det gick svårt för mig att köra vagn, min vänstra hand var nästan sönderklämd av kungen, som alltid blev så fruktansvärd röksugen varje gång jag tog en cigarett.
Kungen såg det och tog min hand och började massera den, han beklagade att han varit så hårdhänt. På en gång kom det en handhållningsspion och frågade om vi hållit händer inomhus och ville arrestera oss.
Men kungen förklarade vad som hade hänt, och spionen gav inte med sig utan tog upp sin mobiltelefon och ville ringa efter förstärkning.
Då tog kungen fram sitt GolDsplaT-kort och visade honom och som med ett trollslag ändrade han sig och började bugande och bockande dra sig tillbaks.
Jag stod med hjärtat bultande av skräck och såg framför mig alla möjliga slags fruktansvärda straff man skulle bli utsatt för, så vänsterhanden min fick tillbaks sin blodcirkulation och jag kunde styra my little pony med båda händer igen.
Eftersom jag själv är ganska svag för rosa, styrde jag vagnen mot den rosa avdelningen i fullständig extas. Jag hade aldrig sett något liknande.
Rosa lädersadlar, rosa sadeltäcken, rosa tömmar, rosa gummihästskor, rosa lösögonfransar för hästar, mulstift i alla dess färger, rosa hästbenvärmare, rosa hästkondomer, allt man kunde tänka sig och inte alls tänka sig, fanns där.
Jag hade stannat framför en fantastisk snygg sadel, med en stor fallossadelknapp med rosa lasso runt. Den ville jag bara ha!
Men kungen kom och var arg och drog mig därifrån och knuffade mig in i hissen till en våning på 47 etage där de sålde svart läderutrustning för hetero-cowboys. Han förklarade för mig att vi var ju i transit och skulle vidare till laglöst land, där man blir skjuten direkt om man har det minsta rosa på sig.

Kungen blev arg

Jag blev ganska blek, det började gå upp för mig att vi inte skulle stanna här och festa och ha roligt, utan kämpa oss vidare till Kanada på en hästrygg med livet som insats.
På våningen för svart hästutrustning fanns alla läderbögar och sadomasochister, samt en och annan cowboy i transit.
I avdelningen för lädersadlar stötte vi på Jonas Gardell och Mark Levengood, som stod och bråkade. Kungen gick snabbt förbi, men jag stannade till och låtsades vara intresserad av några svarta häststrumpeband medan jag lyssnade.
Jonas stod med tindrande ögon framför en svart sadel och var i köpläge.
- Jonas, varför ska du vara så här dum jämt, sa Mark, svart läder är ju ännu inte din grej, du är ju en mjuk människa.
- Jag tror Jesus tycker om svart, ja, han vill att jag ska vara lite tuff ibland, hemma har vi ju bara rosa, jag blir så less på rosa och alla dina rosa my little pony hästar i alla storlekar, kan inte jag få tuffa upp mig lite för en gångs skull?
- Ja, men du är ju inte tuff, Jonas, du är ju en liten pojke som jag måste ta mig an, du törs ju inte korsa gatan ens om det kommer en svart bil. Nu följer du med mig, se jag har en liten my little pony i fickan, du kan få hålla i den om du vill.
- Nej, nej, jag vill ha svart sadel och jag vill ha en stor svart åsna som Jesus hade och jag skall rida ut i öknen och lida och inspireras, så jag kan göra en ny serie tv-program om Jesus i öknen och alla tavlorna han gjorde där. Jag vill, jag vill, jag vill!
- Men nu blir den lilla ponnyn så ledsen, se den gråter nu för att du är så dum och inte vill hålla i den
- Jag kan väl hålla i den lite, då. Men vad har du gjort, Jonas? Sadeln sitter ju helt snett på den, manen är rufsig! Nu tar du fram my little pony-kammen och gör henne snygg igen, så här vårdlös kan du inte vara mot min favoritgullepony.
Och hur kan du ha henne i fickan, när hon har en egen väska!? Hur skulle du tycka om att bli stoppad i en mörk ficka helt ensam!
- Ja, men Jonas, jag glömde den på hotellet. Det var så bråttom. Vi kan väl gå ner igen och köpa en ny väska och en ny kam. Snälla Jonas.
-Jajaja, vi får väl det, men efteråt så ska vi upp hit igen och köpa en riktig machosadel och en stor svart åsna!
De gick smågnabbande mot hissen och såg fruktansvärd kära ut, trots käbblet. Plötsligt kom jag ihåg att jag måste ju få deras autograf och slet fram tuschpennan jag hade och sprang efter dem.
Jag kunde inte hitta något papper, så jag slet upp skjortan och de signerade sina autografer på min mage, en sjuk ide jag hade fått av min äldsta dotter, som hade fyrtio autografer på magen och upp över bröstkorgen, som hon tatuerade in efter varje autograf.
Nu hade jag chansen att tatuera in namnet på Jonas och Mark på min mage, men min dotter skulle ju bli så grön av avundsjuka att hon aldrig mer skulle prata med mig. Hon hade ju önskat sig deras autografer i många år och jagat dem överallt utan att lyckas.
Kungen hade stått bakom hyllorna för svarta hästgaloscher och sett hur Mark och Jonas... eller säger man Jonas och Mark? Jag frågade kungen, men han visste inte, han brydde sig inte! Han var chockad över mitt beteende och sa att jag fick skärpa mig, så där kan du ju bara inte göra! Hur ska du överleva ute i ett laglöst land om du ska springa runt och blotta magen?!, väste han och gick och surade i ett hörn en hel kvart.
Efteråt var han lika glad igen och jag lovade att uppföra mig.
Under kungens stora expertis fick vi handlat allt vi behövde.
Det tog oss flera timmar, inklusive kafferaster på en uteservering där jag kunde röka och vi båda kunde njuta av den särskilt goda rosa krusbärsdrickan och se på paraden.

Vi tog rast och nöt av homohästparaden. Här, en rosasprayat arabhäst.
Kungen mitt i bild, dold bak homohästen, jag till vänster.

Vi fick all utstyrsel skickat bort till stallen, där vi skulle handla hästar till oss och packhästar för bagage och träffa den äkta indianen Hjortfot, som skulle guida oss.
Jag sov oroligt den natten, trots att jag låg i världens fluffigaste rosa säng i ett helt rosa rum. Jag vaknade mitt i natten med mardrömmar om elaka hästar och onda banditer, men kungen gav mig ett glas citrondricka och en homeopatisk sömntablett och jag somnade om.

Forsättning en annan dag utan s.
(Glöm imorrn, jag skall hångla med Valborg hela natten, och imorrn skall vi gå i Förbjud Sverigedemokrarerna-tåg!!)

PapaFahr, kunglig homopatisk poet

16. Morsning Korsning och zebraparadiset
Nu var det allvar, kände jag.
Jag stod på baksidan av den rosa världen. Det blåste en hård vind och jag fick dra upp bandanan över mun och näsa för att inte kvävas.
Särskilt varmt var det inte heller.
Långt där borta i horisonten tornade sig fjällen.
Jag tyckte mig se snö på några toppar. Men rakt framför mig, på den enorma ranchen där alla hästar såldes och köptes, kunde jag skymta kungen där han höll på att välja ut hästar åt oss.
För att komma dit bort kunde jag klättra över staketet jag tvärhöll i, och gena genom den stora flocken av svartvita hästar som sprang irrande omkring i en stor inhägnad. Om inte, skulle jag bli tvungen att gå den långa vägen runt hela hägnet. Aldrig!
Jag höll den dumma cowboyhatten i handen. Den hade blåst av mig fyrtioelva gånger och jag var less på att springa efter den.
Varför kunde jag inte få ha helt en vanlig mössa?
En sån där svart som Jack Nicholson hade på sig i Gökboet.
För jag kände mig verkligen som i ett stort mentalt Gökbo.
Jag hade en fruktansvärd hemlängtan och ångest vid tanken på att jag skulle sitta på en hästrygg en vecka.
Vinden mojnar plötsligt, och till höger om mig står en tjej och tittar på mig. Hennes högra arm är lutat mot räcket och handen skymmer det högra ögat. Det vänstra stirrar intensivt på mig.
Hon har en grön stickad grej på högerhanden.
- Hej, säger hon, har du hästskräck?

Morsning Korsning, som i verkligheten är terrorist
och inte kan synas på bild, och zebravanten.

Då kommer jag ihåg att jag faktiskt är ganska tufft klätt och kanske liknar Morgan Kane ganska mycket, som verkligen är tuff.
Tittar kallt på henne.
Jag har verkligen inte tid att stå här och bli psykad av en konstig tjej med någon stickad ofärdig tröja. Hur gammal kan hon vara?
Cirka 25 så där. Jeans, svart tröja, snygg.
Precis när jag tänkt tanken snygg, börjar min fantasi gå i gång.
Jag tänker; om jag var på en vit strand någonstans, skulle jag bli jätteglad om det kom en snygg tjej och visade upp sin ofärdiga tröja.
Men där borta avbryter kungen mina fantasier genom att vifta åt mig att komma. Jag klämmer den dumma hatten på huvudet och börjar klättra över staketet för att gena över till honom.
- Nej, nej!! säger tjejen och tar tag i mig.
-Du kan inte gå in till zebraflocken, dom kommer slita sönder dig, dom är jätteaggressiva!
Zebra??
Jag tittade på hästarna igen, som jag trodde var indianhästar.
Nu ser jag att det är zebror.
Men farliga? Det hade jag aldrig hört förut.
- Jag skall hjälpa dig, säger tjejen och klättrar upp på staketet och sätter sig.
Hon sträcker handen mot mig, jag får kliva ner igen och ta den.
- Morsing Korsning, säger hon
- Jaha...? svarar jag, Morgan Kane, ljuger jag.
- Jag växte upp bland zebror i Iran, jag kan deras språk.
Hon visslade och sträckte ut handen med den gröna stickningen och alla zebrorna stannade till.
En stor zebrahingst, kom springande och tvärnitade framför oss.
Jag backade lite skrämt.
Trodde den skulle braka genom staketet.
Morsning Korsning hoppade ner och började stryka zebrahingsten med den gröna stickgrejen tills den började yla och sjönk ner på knä och rullade över på rygg.
Den ville bli kliad på magen med den stickade gröna grejen.
Att bli kliad på magen med en grön stickad zebravante, var det bästa zebror visste, förklarade Morsning för mig.
Det gick plötsligt upp för mig att hon pratade svenska.
Hon kliade klart, det tog en kvart ungefär, sedan bad hon mig kliva över staketet. Zebran reste sig och började blänga ont på mig.
Morsning Korsning tog fram en till zebravante som jag fick sätta på mig.
Annars kunde man aldrig veta vad som kunde hända.

Med Zebraskydd

Vi satte oss upp på zebran och den började gå lugnt mot andra sidan.
Nu kom alla de andra zebrorna, säkert trehundratjugo stycken.
Dom parerade runt oss och gnäggade glatt.
- Så hur kommer det sig att du är här, som nån slags räddande ängel, frågade jag.
- Jag rundade klosterhörnet på Södermalm lite för snabbt.
Då hamnar man runt hörnet som räddande ängel, suckade hon.
Hon började berätta sin historia.
Hon var 28 år och hade kommit från Iran då hon var 10 år.
Hennes farsa var sonkusinbarn av Ayatollah Kameni och bodde i en fjärran korsning i bortre Iran.
Därav namnet.
Fast lika vackert som korsning låter på persiska, lika omöjligt är det för en svensk att uttala det.
För inte att snacka om morsning korsning.
Dom blev tvungna att översätta det och det låter inte klokt på svenska, men är man från Iran så byter man inte namn.
Det är dessutom strängt förbjudet.
Hennes farsa hade en gång i tiden fallit i onåd för sin tolkning av koranen.
Så han flyttade till denna fjärran korsning för att få vara i fred.
Han var övertygad om att zebran var ett heligt djur och hade en stor avelsfarm med zebror, som han läste högt ur koranen för varje kväll, tillsammans med sin stora familj.
Han trodde också på månggifte och hade fem fruar, två av dem från Kiruna.
Morsning Korsning var den yngsta av 25 syskon.
Ganska tidigt såg han att Morsning Korsning hade en genuin kontakt med zebrorna. Hon fick därför leva med zebrorna, och blev som en ledare för hela zebraflocken från den dag hon gick sina första staplande steg.
Sebrorna gick fritt omkring och var jättetama och husrena.
Ofta låg de i soffan inne i det stora palatset, och Morsning Korsning låg mitt ibland dem som en zebraguru och berättade osannolika äventyr för dem.
De två kvinnorna från Kiruna var samer som farsan hade rövat bort till sin farm i Iran, den ena av dem var hennes mamma.
Kirunafruarna tyckte inte mycket om zebror.
Dom ville bara ha en massa renar och var sjuka av hemlängtan till det kalla och ogästvänliga Norrland.
När Morsning Korsning var 9 år angav Kirunafruarna hennes pappa till
Stor-Ayatollah i huvudstaden och de fick fly med zebror och allt, över till Afghanistan, där Ahli, en fjärran släkting, fick ta hand om flocken.
Sedan flydde de till Sverige, där pappan inte trivdes speciellt bra.
Men drömmen om att en gång hämta sin zebraflock till Sverige, gjorde att han orkade med det kalla landet.
Efter fem års kamp med Migrationsverksidioterna, fick han äntligen uppehållstillstånd för sig och sina fem systrar, som han nu var tvungen att kalla sina fruar i det här islamfientliga landet, där man inte har någon som helst koll på koranen eller någon respekt för en man som älskar flera fruar.
Han köpte omedelbart Skansen, sålde alla djuren där, chockad över att svenskarna kunde hålla djur inlåsta på det viset!
Han gjorde om Skansen till ett center för Motion och Viktminskning, där svenskar för 100 kronor kunde promenera runt på området och därmed både få motion och minska i vikt.
Eller låtsas som de var vilda djur i de tomma burarna.
För alla svenskar är besatta av att motionera och bli viktväktare.
Mest av allt tycker de om att springa runt, instängda i tigerburen.

Morsning Korsning, som inte bara är terrorist, hon är
dessutom blyg. Här med sin livvakt på Nya Skansen.

Pappan började en segdragen process med svenska Jordbruksverket om att hämta hem sina zebror till Sverige och göra om Skansen till ett zebraparadis.
Men som alla vet, är Landbruksverket lika fientliga mot zebror som Migrationsverket är mot människor av islam.
Men en man av koranen som älskar zebror ger aldrig upp!

Allt det här berättade Morsning Korsning för mig medan vi sakta red över till andra sidan, och under arbetet med hästarna och packningen.
Hon hälsade på kungen och visste såklart vem det var.
Hon såg ut att veta allt om oss. Och hon verkade tycka om mig även om jag inte var Morgan Kane, som tur var.
Hon kollade in min stora häst.
Hon sa att jag skulle få lite problem med den.
Något kungen viftade bort.
Och det är klart, det är inte mycket kungen inte kan om hästar.
Han som ridit hela sitt liv och faktiskt har en egen farm strax utanför Stockholm. Med hästar, en massa kor, traktorer och plogar plenty.
Men prata med hästar och zebror kunde han inte!
Morsning Korsning kunde tydligen det, och jag trodde på henne.
Kungen lovade mig, att om det blev något fel, så kunde vi byta hästar nästa morgon, när vi kom till Cold Cold Creepy Creek.
Där hade de vatten och fräscha hästar.
Morsning Korsning förklarade att hästen hade varit cirkushäst och lärt sig stå på bakbenen. Så jag skulle passa på, för plötsligt kunde den ställa sig upp, och då gällde det att hålla fast sig ordentligt.
Varför den var tränad att ställa sig på två ben, visste hon inte.
Hästen var blyg och det var vissa saker den helst inte ville prata om.
Men det kom vi att lista ut så småningom, sa hon.
Strax innan vi skulle åka, gav hon mig två silversporrar som hon fäste på mina cowboyboots.
När vi handlade hästsaker, ville jag inte ha sporrar.
Jag tycker det är djurplågeri.
Och det är det verkligen, om man använder de sylvassa amerikanska cowboysporrarna.
- De här sporrarna, sa hon, är trubbiga, persiska sporrar, som du försiktigt kliar hästen med. Där hästen själv inte kommer åt.

Mina nya Persiska silversporrar.

- Sedan lär du dig att försiktigt och lekfullt lära ut kommandon med sporrarna. Som spring, galopp, bromsa, gasa, sväng höger, vänster o.s.v., tänkte jag.
Jag blev helt rörd av presenten och kramade henne minst en minut.
Tanken på att kidnappa henne, fladdrade förbi.
Att ta med henne till en vit strand, där vi kunde klämma sönder varandra lite, medan solen sakta rullade i horisonten.
Men jag behärskade mig och märkte att kungen såg strängt på mig.
Jag klättrade upp på hästen med stor svårighet, och efter en slitsam kvart var jag redo att rida ut på den långa mödosamma färden.
Kungen gav Morsning Korsning en puss på kinden, som gjorde att hon kunde återvända hem från hörnet.
För som alla vet, en puss från kungen kan teleportera tjejer hem från vilket hörn som helst. Om en timme skulle hon vara tillbaks och åter hjälpa sin pappa att förverkliga sitt zebraparadis på Nya Skansen.
Kungen svängde sig upp i sadeln som ingenting. Något jag verkligen tyckte var överdrivet kaxigt. Fast han hade ju en liten häst.
Minst tio centimeter mindre än min.
Vi vinkade farväl till Morsning Korsning, som nästan bara tittade på mig och inte alls brydde sig om skrytkungar, och vi red ut på prärien.

Forsättning en annan dag utan s.
(Lördag den 8 maj höres ut som en bra dag)
PapaFahr, kunglig, snart hjulbent poet

17. Ut på prärien
Vi lämnade ranchen och all modern civilisation bakom oss.
Kungen sa att vi skulle rida helt lugnt den första timmen, för att värma upp hästarna och vänja dem till oss och tvärt om.
Efter en kvart kändes allt helt OK igen.

Jag och min jättestora häst.

Jag var inte sur längre för att kungen kunde mer om hästar om mig, faktiskt kände jag mig som en van ryttare som var född i en sadel.
Efter fyra timmar började jag känna mig inte så fullt född i sadeln längre.
Mer som den gången jag blev utdragen med tång vid födseln och kom ut i spagat.
Det gjorde ont, på samma gång som underlivet och båda benen var stelna och bortdomnade.
Jag hade varit kissnödig en timme, men jag tordes inte tänka på att kliva av och upptäcka hur hela undre delen av mitt skelett var ur gängorna.
Nu var ranchen borta bakom oss och framför oss låg den ändlösa prärien, bara kaktusar och rullbuskar över allt. Tumbleweed, sa kungen att det hette.
Jag orkade inte bry mig om vad saker kallades, hela min koncentration var att försöka att bli så lite skinnflådd av sadeln som möjligt.
Jag hade hört om damsadlar, där damerna satt som i en stol, med båda benen på ena sidan av hästen. En sådan sadel skulle jag ge ganska mycket för nu, tänkte jag.
Hade bara dessa hästar varit lite längre, kunde man haft två sadlar, så man fick byta. Och hur lämpligt vore det inte, om en tjej stod och liftade och ville åka med. Hoppa upp, bara, skulle jag säga.
Kungen satt i tankar som vanligt där framför mig, med sin packhäst efter.
Jag vet inte vad det var för fel med min packhäst, men den småhoppade och skuttade hela tiden och uppförde sig som en månsjuk honkatt.
Hela tiden fick jag vifta den bakåt, då den hela tiden ville bita mig i benet.
Det gjorde jätteont.
Jag hade ju fullt upp att försöka ändra ställning hela tiden, så jag kunde inte hålla koll på skutthästen hela tiden, så varje bett kom som en extra smärtchock.
Min stora häst var annars som ett lok. Den bara gick och gick, och brydde sig inte om någonting och det var jag tacksam för.
Det kanske inte var så dumt ändå att den hade varit cirkushäst.Kungen vände sig om några gånger och frågade om det var bra.
Jättebra, sa jag. Jag ville inte ställa till besvär eller visa att jag redan var så trött på den här dumma hästhistorien att jag ville spy.
Omedelbart när jag första gången hörde kungen uttala ordet häst, skulle jag försökt komma bort från honom så snabbt som möjligt.
Kanske jag hade en fel bild av honom?
Han kanske var klok och rolig att vara med, men nu började det gå upp för mig att han kanske var en sjuk självplågare. Att frivilligt sitta i spagat på en halvvild, gnäggande varelse i flera dagar för att komma från A till B var ju inte riktigt klokt?
När det fanns helikoptrar och fyrhjulsdrivna bilar och motorcyklar??
Jag försökte försiktigt lindra pinan genom att ställa mig upp i stigbyglarna och hålla i sadelhornet med båda händerna. Det gick bra i några minuter, men det var jobbigt att ha tyglarna i käften.
Tyglarna var jag livrädd för att släppa, fast hästen inte såg ut att göra något försök annat än att följa efter kungens packhäst.
Hade jag inte varit så rädd för att släppa tyglarna, kunde jag ställt mig på knä i sadeln ett tag! Men det var inte att tänka på.
Fingrarna började blir ganska stela av att hålla i tömmarna också.
Tömmar!!??
Något så fruktansvärt, fruktansvärt dumt!!
Jag blev trött i armarna också, av att sitta och hålla i dem, aldrig fick man lägga armarna i kors på bröstet eller bakom nacken och luta sig lite tillbaks och ta det lugnt!
Det var sjukt!
Jag började tvivla på kungens historia om att ingen elektronik funkade här, eller bilar eller flygplan.
Att det var som ett mystiskt kraftfält i hela den här delen av USA som gjorde att man bara kunde ta sig fram med häst.
Ju mer jag tänkte på det, ju dummare hördes de!
Det lät ju inte klokt! Hur kunde det vara möjligt?
Nej, det var något fel på kungen, han kanske var blivit helt spinn galen.
Att rida ut i öknen??
Att inte ha med mobiltelefon eller dator?
Att åka en vecka på hästrygg för att hitta en tunnel över till Kanada??
Shit!!
Det var nästan säkert att han var galen och jag kände mig som kidnappad.
Här satt jag i en helt onaturlig ställning på en jättestor häst, utan i stånd att röra mig, kanske inte på flera veckor.
Här ute fanns väl inga sjukgymnaster som kunde mjuka upp mig och bryta mina ben ut från den missfosterposition de fastnat i?
Ringa kunde jag inte!
Ropa på hjälp??
Jag såg bara öken eller prärie eller vad sjutton det heter, inte en människa eller djur på evigheters räckvidd!
Jag kanske skulle dö här!
Kungen såg ju ut att inte bry sig.
Satt där som en vanlig cowboy och verkade trivas.Men det var bäst jag höll god min.
Men packhästen började verkligen irritera mig och jag var tvungen att ta fram en av småflaskorna med smärtstillande droppar som kungen hade tagit med till mig.
Han sa att jag nog skulle få jätteont de första dagarna och att jag kommer behöva det. Nu hällde jag hela flaskan i kaffekoppen. Att dricka kaffe på hästryggen var ju inte att tänka på, och sedan doppade jag tio sockerbitar och gav packhästen, en och en.
Hästar är ju galna i socker och kan lukta det på flera kilometers håll, så den blev jätteglad och nafsade i sig sockerbitarna och tuggade ganska bra på mina fingrar dessutom. Som tur var hade jag handskar på mig. Hästslemmet rann av dem, så jag fick slänga dem.
Fast man får ju aldrig slänga något i naturen om man var någon kilometer i närheten av kungen, så vi hade var sin skräppåse av nedbrytbart material, som såg ut som den var gjord av läder.
Vi började komma till lite kuperad terräng, lite mer buskar, träd och stenar, som en kulle mitt på prärien och det fläktade lite skönt i värmen.

Då plötsligt reser sig min stora häst på bakbenen!!
Som tur var låg jag fram över sadeln av utmattning, och höll i manen.
Jag hade till och med släppt tyglarna, så ofärdig var jag!
Det var jättenära att jag inte blev avkastad.
Kungen stannade och vände och kom för att titta.

Jag lärde mig så smånigom att sitta kvar medan hästen kissade.

- Aha, sa kungen, det är en cirkushäst
- Hur då cirkus, skrek jag, varför gör den så här?!!
Jag var verkligen rädd!
Nu detta!! Ovanpå allt annat som var fel och helt misstänksamt.
- De har lärt hästen att stå på bakbenen och kissa, sa kungen, skrattade och skakade på huvudet.
Jag tyckte inte det var något att skratta eller skaka på huvudet åt!
- Gör nånting, få den att sluta!, skrek jag åt honom
- Håll dig fast, det finns inget att göra, låt den kissa klart, sedan blir den som förr igen, sa han
Hur mycket vatten kan en häst kasta, undrade jag förtvivlad, där jag hängde på sadelhornet. Jag hade tappat fästet i stigbyglarna, och om den inte slutade snart skulle jag ramla ner flera meter och slå mig halvt fördärvad.
Det plaskade och rann i något som kändes som evigheter och tillslut orkade jag inte hålla mer och ramlade av.
Kungen hoppade av hästen och sprang till min undsättning.
Jag var säker på att jag var invalid för livet och aldrig mer skulle få se mina barn igen, långt, långt där borta på andra sidan Atlanten.
Men kungen visste självfallet råd.
Han drog mig undan innan den stora pölen börja sprida sig till där jag låg och till en stor sten där jag kunde få lite stöd och vila. Han slet fram filtar från packningen och gjorde det mjukt åt mig att sitta och bad mig dricka en stor klunk konjak ur en plunta jag inte visste vi hade. Han hällde några droppar smärtstillande i konjaken.
- Vad är det med din packhäst, frågade kungen, den ser sjuk ut.
Jag satt och kände hur konjaken spred en härlig värme i kroppen och jag fick lust till ganska mycket mer konjak.
Jag kom på vad jag hade gjort med packhästen när jag vände mig om och tittade på den. Den stod och hängde och slängde med huvudet och raglade lite fram och tillbaks, nös, gnäggade slött, och såg inte hästaktig ut alls.
Jag var tvungen att säga att jag gett den några droppar smärtstillande för att få den lugn och sluta bita mig.
- Hur mycket?, kungen kom bort och såg strängt på mig.
I sin nya förklädnad såg han brutal och läskig ut, inte lik sig alls. Jag blev nästan rädd.

Kungens nya, läskiga förklädnad.
Det ända foto som finns av honom från den långa färden.

- Väl...jag vet inte...några sockerbitar indränkta...inte mycket alls, stammade jag.
- Den medicinen är jättestark, sa kungen, varför sa du inte till, så hade jag hjälpt dig!
Han verkade ganska arg och jag ångrade nu vad jag hade gjort.
Nu lade packhästen sig ned och rullade över på sidan, så långt den kunde komma för packningen och sprattlade med benen och gnäggade.
Den såg ut att ha det ganska skönt, tyckte jag.
Nästan som jag själv där jag låg, som på ett litet fluffigt moln.
- Det ordnar sig, sa jag slött till kungen, som såg att han gett mig några droppar för mycket smärtstillande.
Han drog fram pluntan igen och bad mig dricka, det skulle nyktra till mig lite från dropparna.
Jag kände med ett att var jag jättekissnödig och kungen hjälpte mig upp och jag upptäckte till min förvåning att jag kunde stå på benen.
Även när han släppte kunde jag stå själv, och jag klarade av att ragla bort och kissa. När man läser cowboyböcker eller ser westernfilmer, säger de aldrig någonting om hur man går på toan. Det var nära att jag kissade på mig, innan jag fick knäppt upp allt.
Jag orkade inte tänka på vilket bestyr det skulle bli när jag skulle bajsa..
Först halvskyddet i läder framtill, so m var som en slags halv läderbyxa, sedan pistolbältet, så de förbannade lädersnörena i läderbyxorna och alla knapparna på det halvrosa understället, som dessutom gjorde att jag hade ballskav av det hårda tyget. Nästan som vömmöl.
Varmt och svettigt, dessutom, bortom denna världen.
Jag kände att jag ilsknade till igen.
Men blev på gott humör då jag såg att kungen hade tänt en brasa, kokat kaffe och stekt fläsk, böner och ägg, på de tre kvarten det tog mig att kissa.
Vi åt och njöt, och jag släppte mina misstankar om kungen.
Nästan.
Packhästen låg fortsatt och slöade, men kungen hade gett den något uppiggande intravenöst från sin förstahjälp packning.
Han sa den skulle resa sig om en timme ungefär.
Jag frågade vad klockan var, det måste vara sen eftermiddag.
Vi hade klivit upp vid fyrasnåret på morgonen och hade väl lämnat ranchen vid tiotiden, trots all försening.
Jag skulle till att kolla armbandsuret, men det var inte där.
Kungen såg det, och påminde mig om att vi hade lämnat alla moderna grejor med batteri på hotellet. De skulle skicka tillbaks det om en månad.
Eller var det en vecka?
Jag var förvirrad och hade inte koll på något längre.
Men kungen drog upp ett gammalt fickur och öppnade ceremoniellt locket.
Som om jag skulle imponeras av det.
Fast då jag såg bilderna av hans familj i locket, mjuknade jag totalt.
Klockan var kvart över tre på eftermiddagen, sa han.
Som betydde att vi hade ridit cirka fem timmar.
Han försökte låtsas oberörd, men jag kunde se hur han längtade hem.

Kungen klocka med bilder av familien.

Plötsligt hörde vi ljud av galopperande hästar.
Kungen tog fram sin långa kikare, typ sjörövarkikare, och tittade i riktning där ljudet kom ifrån.
- Ett gäng ryttare på full språng, sa kungen, men jag tror inte de kan se oss, dom rider förbi den här kullen, som tur är....vänta...det ser ut som...ja, jag tror det är banditgänget till Wild Wild Almost Black Barack Obama.
Wwabbo, som han kallades.
Om de stannar till i Cold Cold Creepe Creep kommer vi att få trubbel.
Kungen sa att det var bäst vi tränade på att skjuta och jag blev alldeles kall av skräck. Jag tyckte ju det var ganska häftigt med det tunga pistolbältet, men att vi skulle skjuta med det på riktigt hade jag inte tänkt på.
Jag försökte låtsas som ingenting, reste mig, något som gjorde jätteont, då de smärtstillande dropparna började gå ur verkan.
Det kändes som om jag hade sprungit Stockholm maraton två gånger om. Men jag staplade mig tappert till den plats kungen bestämt, strax bakom där vi hade läger.
Han hade ställt upp några tomflaskor och konservburkar han hade tagit med för övningskytte och han visade hur man gjorde.
Jag hade ju sett det på film tusen gånger och det såg tufft och lätt ut, men de första tio gångerna gick pistolen av i hölstret och det var nära att jag sköt sönder foten. Som tur var, hade kungen med en massa ammunition och efter ett par hundra skott sköt jag åtminstone bort ifrån mig själv, fast kungen fick ställa sig en bit bakom mig för inte att bli träffad.
Efter fem hundra skott, sa kungen att det var bäst vi slutade för att spara på ammunition. Då hade jag råkat träffa en av burkarna, så jag kände mig mycket säkrare. En bandit är ju så mycket större, tänkte jag, det skulle inte bli något problem.
Vi packade ihop, fick med ett nödrop min packhäst på fötter igen och fortsatte.
Jag kände mig stark och lite som Morgan Kane igen.

Morgan Kane, en riktig tuffing, som gärna läskar sig
med ett glas krusbärsdricka ibland, precis som jag.

Forsättning en annan dag utan s.
(Måndag den 9 maj, om det inte är en blåmåndag och några dumma sverigedmokrater har förstörd mitt goda humör)

PapaFahr, kunglig, westernpoet

18. Mot Cold Cold Creepy Creek
Efter ett par timmar började samma pina, men jag härdade ut, eftersom kungen smort in mig med tigerbalsam och gett mig rådet att hälla en näve kalk i kalsongerna, mot ballskavet.
Vi var ute på prärien igen och kungen hade tagit min packhäst på släp och jag hade hans. Längre bort tog prärien slut och vi skulle börja klättringen upp i bergen och kylan. Den lilla staden vi skulle till, låg ganska högt, på en liten bergsprärie och vi höll stadig fart för att hinna fram innan natten, för inte att riskera att frysa ihjäl.
Mina misstankar om kungen hade släppt, nu var jag mest rädd för att komma till Cold Cold Creepy Creek, där man kanske var tvungen att hamna i eldstrid med banditer.
Dessutom fick jag koncentrera mig på min stora häst, som jag började kalla för Kiss-Nisse, den stannade för att kissa varje timme ungefär.

Jag på prärien. Kungen till höger ur bild.

Men nu klarade jag av att hålla kvar mig i sadeln medan den kissade och det var ett stort framsteg.
Kungen berömde mig och jag tänkte att jag kanske kunde klara åtminstone en dag till på hästryggen.
Innan vi startade klättringen på de smala stigarna och de trånga bergspassen, stannade vi till för att dricka kaffe, lätta på trycket och kolla på kartan igen.
Rutten som kungen hade märkt ut, stämde inte längre och vi var tvungna att ta en annan led.
Det var en mycket komplicerad väg vi nu skulle ta, men vår indianspejare som skulle varit med oss, hade fått förhinder och skulle kanske möta oss i Cold Cold Creepy Creek.
- Vad bra, sa jag, då jag såg den ny rutten, nu blir det ju mycket kortare för oss, och var glad vi slapp och följa det röda sträcket som såg ut att vara en fruktansvärd omväg
- Tyvärr är det en mycket svårare och farligare väg, men jag fick höra av stallägaren att Stoltenberg och hans gäng ligger i bakhåll flera ställen på den södra rutten och överfaller alla och har fullständig kontroll över området.
Det är säkert därför Wild Angry Barack och hans grymma gäng är ute och rider, de brukade vara herrar på täppan i hela den här regionen.

En ny och farligar rutt var intecknat på kartan

Kungen granskade kartan en sista gång och stack den innanför västen.
Stoltenberg som var gjord fredlös och med tvång skickats runt hörnet efter att ha spelat bort hela den norska oljefonden på pokerspel, blev strax känd som en fruktad bandit i området. Med sig hade han hela sitt pokergäng som listigt och olämpligt styrt Norge ner i en avgrund, så övergången till att bli banditer i den vilda västen var inte särskilt svår för dem.
- Det ryktas, sa Kungen, att de försöker ta över Cold Cold Creepy Creek, som nu styrs av ryska anarkister med järnhand. Jag hoppas att vi inte hamnar i den eldstriden.
Jag kände plötsligt att en kall hand tog tag i mig och ångesten fick mig att stelna. Det här var absolut inte några nyheter som jag behövde just nu.
Om jag var i hyfsat bra skick, kände jag mig som jag var sönderbruten och hopsatt av en sinnesjuk kirurg. En docka med westernkläder på, som ett sadistiskt barn man hade vridit alla lämmar snett på.
- Det är kanske lika bra vi vänder och rider tillbaks, försökte jag säga med så likgiltig röst jag kunde, fast jag hörde att jag darrade på rösten. Jag ville ju skrika; rida tillbaks i galopp, på en gång, NU!!
Men så klart, det bet inte på kungen, han bara svängde sig upp på hästen och satte hästen i rörelse upp mot berget.
Efter femton försök kom jag också upp på hästen, kallsvettig, förbannad och nästan gråtande. Jag spände sporrarna i sidan på min stora häst, som jag sett att de gjort i westernfilmerna om de ville hästen skulle lägga på en rem.
Men hästen bara stegrade sig och började kissa igen!
Jag slog med knytnäven mot halsen på den och skrek elaka saker, kungen var ute av synhåll bakom några träd och jag var rädd att tappa bort honom.
Fast efter någon minut, när hästen var klar med sin långsamma urinering, satte den fart som bara den.
I vild galopp gick det uppför stigen där kungen hade försvunnit, vi rundade ett träd så fort att jag var nära krossa knäskålen, packhästen sprang efter med tungan ut från munnen, ungefär lika rädd som jag, räknar jag med, packhästar är ju inte vana med mycket galopp i uppförs eller nedförbacke, vidare gick det, där fick jag syn på kungen och försökte dra i tyglarna för att stanna hästen, men nej, den bara halsade i galopp förbi, packhästen kom på fel sida och repet gick tvärt av och farten ökade ännu mer...nu låg jag fram över sadeln och trodde min sista stund snart skulle komma, då vi i galopp störtade in i en smal passage, med berget rakt upp till höger och till vänster avgrunden som bara växte eftersom hästen stormade fram upp på den branta stigen. Det var absolut inget jag kunde göra, jag hörde kungen ropa, -låt den springa sig trött, så det ekade i berget, något som gjorde att hästen blev rädd och sprang ännu fortare. Lätt för dig att säga, tänkte jag förtvivlad och försökte tända en cigarett och tänka på andra saker, men det var omöjligt, kloppeti-kloppeti ekade det i den stora bergsklyftan, det var rena berget och stigen såg ut att smalna av längre upp och omöjligt att forcera. Något som en stor, galen häst inte tänker på, men jag tänkte på det ganska mycket och att min sista stund kom bara närmare. Då plötsligt kom vi som till en annan stig som gick som upp i en klyfta upp till höger och hästen skenade upp för klyftan, tack och lov, bort från den hemska avgrunden, men då såg jag de smala bergsklyftorna, knappast så en häst kunde komma genom och med mina knän som var utanpå hästen blev jag kall av skräck. På något sätt kom jag upp på knä i sadeln just då hästen stormade genom skrevan i berget, bara millimeter frigång på varje sida, så det luktade bränt läder av sadeln som skrapade i.
En ny stig svängde av till vänster och hästen kastade sig in på den, mot en skog och jag kom i stigbyglarna igen. Med buller och brak galopperade hästen rätt in bland asp och gran och fura och all slags träd det var i den skogen, så tjur och gås och kråka kraxade och försökte komma sig till räddning, en räv blev nästan ihjältrampad och en fyra, fem ugglor blev brått rivna ur sömnen och ramlade ut boet. Jag knep mig fast så gott jag kunde, viftade bort sparvar och flugor så gott jag kunde och hoppades på det bästa.
Men hopp skulle jag inte tänkt på, för plötsligt kom vi till en stor spricka i berget där stigen brått tog slut, många meter över till andra sidan och nu tänkte jag, nu kommer slutet på den här historien, men den stora hästen bara tog mer fart och skuttade över som den vore på en hopptävling, över till fast mark så tänderna skallrade i käften på mig och sadelknappen nästan tryckte revbenen ut genom ryggen! Jag måste ha svimmat, för när jag vaknade till låg jag i gräset och hästen gick och betade som om allt vore en ond dröm.
Jag försökte försiktigt att röra på mig och det gick, fast jag bestämde mig för att bli liggande ett tag till, tackade min lyckostjärna att jag hade suttit på en quarter horse, som inte kan springa i galopp mer än en kvart. Vi var i en glänta i skogen, jag kunde höra en bäck sildra inte långt borta och i mitten var det som en gammal lägereld.
Då jag legat och tänkt över situationen en kvart eller så, började jag fundera på om jag kanske skulle göra upp eld och grilla på någonting tills kungen kom
Det låg en stor fet tjur en bit bort som säkert hade brutit nacken i möte med hästen. Jag kravlade mig bort till hästen och kom upp i någon slags stående ställning för att ta den stora kniven och slakta tjuren med.
Det gjorde jätteont i bröstet och fötterna var som vanligt sneda och hjulbent och verkade så in i kanan. Som en gammal sjukhemspatient, minus rullator gick jag bort till tjuren och satte kniven i den stora besten. Det visade sig då att det inte var en tjur, men en stor örn, men jag tänkte kött som kött, flådde den tills den såg ut precis som en kyckling man köper på Ica.
Jag samlade kvistar till ett bål och spetsade örnen på en pinne och satte mig ner och rökte och drack nykokat kaffe.

Jag kokade kaffe. Sedan grillade jag örnen, till höger ur bild.

I skymningen kom kungen äntligen, han hade följt spåren efter oss utan större svårighet, men kom inte över den stora avgrunden och var tvungen och ta en jättelång omväg.
Han blev ganska imponerad av att jag satt där och slaggade och tog det lugnt och levde och jag frågade glatt om han var sugen på lite kyckling till middag.
- Kyckling, sa kungen surt, han såg ju att det inte var kyckling, det låg blodiga örnfjädrar överallt, efter min mycket amatörmässiga slakt.
- Hur kan du tro att jag äter örn?, sa kungen, jag som är med i WWF som kämpar förtvivlat för att rädda pandor och örnar! Är du säker på att den var riktig död??
- Väl, jag tog inte pulsen på den, sa jag. Nu tyckte jag kungen var ganska urban och barnslig. Här var vi i ödemarken med fara för vårt eget liv, med risk för att kanske svälta och frysa ihjäl, och så börjar han bråka om en örn som hästen råkade krocka med?!!

Turistproviant från Trondheim Preserving

Men han rörde inte örnen, såg knappast på den där jag satt och åt av det möra köttet, men tog fram två burkar turistproviant från Trondheim Preserving som vi alltid tar med oss när vi är på utflykt, och åt sedan i tystnad, med sitt arga veck mellan ögonen.
Men som alltid när han ätit turistproviant och druckit en kopp kaffe, blev han på gott humör igen och skämtade om vilken bra ryttare jag var!
Vi skrattade gott, men snart började vi tänka på att komma vidare.
Det började bli ganska kallt och det var viktigt att vi tog oss till Cold Cold Creepy Creek innan natten.
Kungen tog fram kartan igen, och granskade den och kom fram till att vi var en timmes ritt sydöst om staden.
Kungen sa att han hade sett husen där, då han var tvungen att ta den stora omvägen för att hitta mig och vi skulle bara behöva rida samma väg tillbaks dit han kommit från. Fast han visste en genväg rakt genom skogen som skulle få oss dit snabbare.
Jaha, tänkte jag, medan kungen svängde sig upp på hästen, genvägar hade jag hört talats om och jag var skeptisk, men det var ju kungen som bestämde.
Stigen genom skogen var smal och det var mörkt och vi red så fort vi kunde.
Vargarna strök omkring oss hela tiden och ylade, så öronen på hästarna gick som propeller, min stora häst hade ståpäls och frustade som ett lokomotiv av ångest över att kanske bli uppäten av en flock vargar.
Kungen visst självfallet råd, han hade gjort i ordning två facklor som vi viftade med, för är det något vargar är rädda för så är det folk som viftar med facklor.
Tyvärr blev hästarna ännu räddare, att först fatta eld och sedan bli uppäten av vargar är inget som gör en häst lugn.
Men det fanns ingenstans för de att fly, stigen var smal och de anade säkert att vi var på väg till något tryggt ställe, för ingen av dem började bråka eller trilskas.
Kungen visslade också på en melodi ur hästparaden på slottet, som säkert fick dem att tro att allt skulle sluta bra.
Och efter 45 nervpirrande minuter, kom vi ut från skogen och kunde se Cold Cold Creepy Creek under oss. Det var som att se Las Vegas efter att ha vandrat i öknen i flera dagar, fast det var bara en tjugo, trettio parafinlampor som lyste därnere.
Det var inte till att tro då vi kom fram till hyrstallet där de glatt kom springande och tog hand om våra hästar. Alla i stallet bugade och bockade för kungen och jag tyckte det var märkligt. Här kunde ju ingen veta vem han var, och varför var det ingen som bugade och bockade för mig, tänkte jag stött.
Jag såg ju ganska stilig ut, medan kungen såg ut som en stor, svartmuskig, läskig bandit, om jag får säga det som är.
Kungen bad stallfolket om en ny häst istället för min stora kissande cirkushäst, och det var inga problem sa dem; no problem, Mr. Undertaker, no problem at all.
- Mr. Undertaker, vad var det om, frågade jag, då vi gick ner längs den mörka huvudgatan för att hitta ett hotell.
- Mja...jag vet inte säkert....jag kanske liknar någon annan, sa kungen.
Jag kunde se att också han var konfunderad.
Det var bara en huvudgata i Cold Cold Creepy Creek, som i en vanlig westernfilm, typ och det enda hotellet var inte svårt att hitta.
Hotell och bar Victoria stod det på en snidad träskylt, på en stor ståtlig byggnad med en jättestor veranda framför och svängdörrar in till baren.
I fönstret på andra våningen kunde jag se en kvinna med blont hår stå och titta på oss.
- Låt mig sköta snacket, sa kungen och vi gick in i baren.

Forsättning en annan dag utan s.
(Snart äntligen fredag, en ny dag utan s!)

PapaFahr, kunglig poet som drar orden fortare än pistolen

19. Victoria Odessa IV
Man skulle tro av namnet att Cold Cold Creepy Creek var ett riktigt förblåst, kallt och hemskt ställe och det var det också en gång i tiden. Under guldrushen var det en av platserna med mest guld, och guldgrävare från hela världen kom dit för att söka lyckan. Som alla andra guldgrävarstäder var det då ett träsk, där alla utnyttjade alla, och mord, pest och sjukdomar härjade.
Av alla som kom hit var Victoria Odessa I, den ryska anarkisten Bakunins stora kärlek, förkrossad av sorg efter hans död 1876.
Hon kom från en gruvarbetarefamilj i Sibirien och var nästintill uppväxt i en gruva, något som kom väl till nytta då hon kom hit efter en strabatiös färd på fem år, 1901.
För pengar ur sin medhavda förmögenhet köpte hon marken som Cold Cold Creepy Creek ligger på, ett stenkast från de mest lönsamma guldådrorna.
Med sitt stora kunnande om gruvdrift, började hon gräva tunnlar under det stora hotellet hon byggde, bort dit där guldådrorna fanns.
Efter tio år hittade hon en jätteådra precis innanför gränsen till sin mark och hennes lycka var gjord. Hon dödade alla som jobbat med gruvan för att hemligheten inte skulle läcka ut.
För Victoria Odessa I var lika brutal och skoningslös som hon var vacker. Hon var en av de första militanta feministerna i Ryssland, i själva verket var hon arkitekten bakom den ryska revolutionen.
Boken hon skrev, som kom ut i 1870, med titeln ”Åt helvete med tsaren”, var som en kokbok för revolutionen som skedde 1917. Tyvärr kom den i händerna på kommunister, som med sluga grepp överlistade anarkisterna och tog makten.
Victoria Odessa I tyckte inte alls om att hennes manifest hade hamnat i fel händer, men var då så otroligt rik av sitt guldfynd att hon kunde intrigera i Rysslands utveckling på distans, genom att skicka sin mest lojala, specialtränade agenter. Dessa agenter dödade många och mutade viktiga personer, något som skapade förvirring och paranoia i de kommunistiska leden.

Victorias hotell, med Alh Ahram moskén i bakgrunden. Kungen och
jag ute på promenad, mitt i bild (kungen till vänster), målad av SA Wara.

Under sin ständigt växande hotellbyggnad skapade Victoria en fantastisk underjordisk värld, med hjälp av kinesiska hantverkare, som hon skickade tillbaks rika och vältränade för att hjälpa Mao med den kinesiska revolutionen. Mao tyckte mycket om Victorias bok och hon själv kände hans mamma genom sina resor till Kina tillsammans med Bakunin på 1850-talet. Då var Victoria bara 16, men redan mycket beläst och smart, och Bakunins största Muse.
Hon var imponerad av de historier Maos mamma senare skrev i sina brev om sin son, och Victoria förstod att det var en pojke som skulle komma att ändra Kinas historia.
Då hon blev otroligt rik, började hon skicka pengar och sina mest specialtränade agenter för att hjälpa honom med den kinesiska revolutionen. Något som visade sig vara mycket klokt om man ser tillbaks på Kinas historia.
Runt Viktorias hotell började en stad växa fram och hon styrde allt med järnhand och kontrollerade allt. Hon ville inte att staden skulle bli för stor eller lockande. Hon såg till att ingen skulle hitta mera guld på området. Genom att placera ut några stora guldklumpar på västkusten, styrdes guldrushen till andra delar av landet.
Bort från hennes värdefulla fyndigheter.
Det ledde bland annat till att jättestaden Los Angeles byggdes, en produkt av förtvivlat letande efter guldet som blev till sand.
Något som många, många år senare skulle få svenskarna Björn och Benny att skriva en musikal, som visar vilken stor inverkan Victoria I också skulle komma att få på kulturen runt om i världen.
Victorias stad blev ganska stillsam och tråkig, men en mycket vänlig, anarkistisk mönsterstad, byggd efter hennes och Bakunins idéer, och inte så lite inspirerad av böckerna om Kardemomma By, skrivna av den kända, norska filosofen och författaren Torbjørn Egner.
Victorias lilla interna skämt var att kalla den Cold Cold Creepy Creek, vars initialer blev CCCP, den ryska förkortningen för Sovjetunionen.
Året den ryska revolutionen bröt ut, fick hon en dotter som hon kallade Victoria II, genom att kidnappa och förföra Franklin D. Roosevelt, som var på en hemlig resa med sin älskarinna Lucy Mercer.
Idén kom från Lucy, som blev blixtkär i Victoria, som också var bisexuell och lika trött på karlar som Victoria.
Tillsammans uppfostrade de Victoria Becker II, ett efternamn de båda tog efter att de gifte sig under en stillsam och enkel muslimsk ceremoni i källarvalven under Victorias magnifika hotell.
På den tiden var inte öppenheten så stor att man kunde ha samkönade bröllop över marknivå.
Det var dessutom strängt förbjudet.
Och snipp, snapp, snut, så tror man historien är slut.
Men då kungen och jag ankom i baren och fick syn på Victoria Odessa IV komma ner för trappan, förstod vi att den här historien inte var slut på långa vägar!
För kungen blev det en chock, och han funderade i två sekunder på att inte återvända till Sylvia, men snubblade som tur var och slog i huvudet och kom strax på andra tankar. För mig var hon som den vackraste uppenbarelse, som en diktserenad alla poeter bara drömmer om, och jag visste att hon kom till att bli en viktig del av mitt liv på gott och ont.
Jag nöp mig hårt i armen för att kolla att jag inte drömde.
Jag funderade på hur jag kunde bli 25 år yngre i ett nafs, samt vacker och vällyckad och förförisk bortom rimlighetens gränser, så jag kunde gifta mig med henne och springa på vita stränder med henne resten av mitt liv.
Men som tur är, finns det andra sätt att ha relationer till kvinnor än traditionella, borgerliga sätt. Utan att man behöver ändra sitt utseende eller ha någon slags äganderätt över en annan person. Hon fick därför den mycket viktiga rollen som Muse i mitt poetiska liv, något som är större än mycket annat i en poets liv! Tills vidare...
Men det är en helt annan historia, som jag inte tänker gå in på här.

Kungen slog sig inte särskilt hårt och jag hjälpte honom upp och plåstrade om det lilla såret han fått i pannan, med ett av Nalle Puh-plåstren vi alltid har med oss när vi är ute och reser.
Vi hälsade på Victoria, som visade oss till ett bord i hörnet, där vi kunde ha uppsikt över vem som kom och gick. Hon tröstade kungen och beställde in flera flaskor av sin fantastiskt goda lingondricka och en massa nystekta, frasande våfflor.
Jag tyckte kungen överdrev sitt lilla sår lite väl mycket för att få Victorias uppmärksamhet, så jag började i tankarna skriva en dikt till henne.
Jag sparkade honom hårt på smalbenet och tog fram hans klocka ur västfickan och öppnade den.
- Du måste visa Victoria dom fina bilderna av din familj, sa jag påtaget vänligt, ganska förvriden av svartsjuka.
- Jo...ja...javisst..., stammande han rodnande, som ett barn tagen med händerna i kakburken.
Hon berättade sedan om sina egna barn och öppnade medaljongen hon hade runt halsen, i ett vackert silversmycke.
Sonen var 25 och sheriff i CCCP. En hård men rättvis ung man, som såg till att staden var fri för brott och banditfasoner.
Han namn var Victor, son till en affärsman i Moskva, som Victoria träffat på en sina många resor då hon var ung. Hon fick också en dotter med honom, Victoria Odessa V, som med sina 21 år ansvarade för den lokala skolans språkundervisning.
Hon var som sin mor, inte bara vacker, men också intelligent och mycket språkkunnig och skrev och talade 10 språk flytande redan.
Inklusive kinesiska och ryska.
- Jag har väntat på er, sa Victoria till oss, i en återkommande dröm jag länge har haft, skall en kung och en poet komma till CCCP och jag skall hjälpa dom med min kunskap om parallella världar.
Kungen som precis skulle dricka, stannade till med glaset vid munnen och såg mycket förvånad ut. Han tittade på mig och jag tittade på honom.
Parallella världar var något som kungen alltid hade intresserat sig för och hade att göra med hur man hamnar runt hörnet och kommer tillbaks igen.
- Mycket intressant, sa kungen och han började berätta om vår svåra situation, efter att vi varit på toaletten och konfererade om vi kunde anförtro oss till henne. Vi passade också på att utföra våra trängande behov, efter all lingondricka. Det kändes inte rätt för oss att springa på toaletten enbart för att prata, men vi hade ju inte fått några rum ännu.
När vi kom tillbaks började baren fyllas av cowboys som kommit hem från prärien och kofösande, det var ett saligt liv, men våra platser hade Victoria hållit åt oss och hon väntade på att höra vår historia.
Men det var för stökigt i lokalen för att lågmält kunna berätta om våra strapatser. Victoria såg att vi var trötta och behövde sova, klockan var mycket, snart nio och vi skulle bli tvungna att ta det lugnt, eftersom det var tid för oss att vakna i Sverige för en månad sedan.
Hon tog med oss upp för trappan för att visa oss till våra rum. I trappan mötte vi en ström av glädjeflickor som var på väg ned i baren för att glädja någon kofösare. Victoria, som såg att jag var en törstande poet på alla sätt, frågade om hon kunde bjuda på en glädjeflicka. De var svenskor allihop, och hon berättade om den gången hon hade bott i Sverige och hade försökt leva ett vanligt liv, som ett uppror mot sin rika mor.
Hon hade träffat en trevlig svensk man, som snart visade sig vara ganska otrevlig eftersom de kalla svenska dagarna gick.
Når hon skilde sig från mannen och ville bo ensam i Sverige, tillsammans med sina barn från sitt tidigare äktenskap, fick hon stora problem med Migrationsverket, som ville kasta henne ut ur landet.
Eftersom hon kom från en annan parallell värld, kunde hon ju inte använda sin familjs triljonmiljardmiljoner att köpa sig fri med. I sista stund fick hon hjälp av barnens far, den otroligt störtrika ryska affärsmannen, som helt sonika köpte upp Migrationsverket, då allt i Sverige är till salu numera för rätt pris. Han sparkade alla anställda och installerade en passautomat vid alla gränsövergångar, där man för en ganska dyr peng kunde köpa ett svensk pass, om man var snabb nog att lägga på alla mynten rätt.

En ryss, som med absolut nya mynt har lyckats få ut ett nytt, svenskt
pass, som sedan förses med bild och stämpel på närmaste ICA

Det gjorde i sin tur att Migrationsverket fick lägga ned och Vicoria V, som inte bara var vacker och klok som sina mormödrar, men också brutal och skoningslös, startade en traffickingverksamhet mellan sin parallella värld i CCCP och Sverige. Således kom det sig att alla kvinnor som jobbat på Migrationsverket hamnade i CCCP som glädjeflickor, plus några av de mest användbara männen.
I baren kunde man ansöka om uppehållstillstånd med den handläggare man tyckte mest om, och bli förhörd på det mest raffinerade kroppsliga sätt, på ett av alla rummen som var kallat upp efter Sveriges län.
Jag tackade hövligt, men bestämt nej till att ha något intimt att göra med någon tidigare handläggare från Migrationsverket.
Osökt kom den hemska bilden av Barbro H. till mig, från en mycket svår tid i mitt liv, och jag kände hur blodet frös till is.
Jag gjorde en mental anteckning om att jag borde skriva en musikal med titellåten Blodet frös till is. Den skulle heta Kristian från Hökarängen.
Den skulle handla om Kristian som kom till Hollywood för att leta efter sin lösaktiga syster Kristina, som hade hamnat i olyckliga omständigheter med Jack Nicholson, efter att han råkat köra på henne med sin sportbil. Att ha träben är ingen höjdare för en kvinnas karriär i Hollywood, så de var tvungna att gifta sig med varandra och hemlighålla att de var syskon.
Men en ond regissör får reda på allt och hotar med att avslöja dem och även göra en film om det. Jag gjorde snabbt ett mentalt filmmanus så allt skulle bli så trovärdigt som möjligt, inklusive några mycket spännande biljaktscener genom Gamla Stan i Stockholm, där Kristian och hans syster var på ett kort besök då de var barn och blev föräldralösa under en biljakt.
Musikalen slutar med att de hänger sig i vart sitt O i Hollywoodskylten, de två O:na bredvid varandra, medan sången ”Blodet frös till is” får alla i publiken att springa gråtande hem och aldrig mer gå på en svensk musikal.
Under tiden som Victoria berättade sin historia och jag i rasande fart gjorde klar musikalen, med femton scenbyten och trettiotvå kostymbyten, plus en snabb Oscarsutnämning, hade vi kommit upp till tredje våningen, till våra fantastiskt trevliga rum med utsikt mot gatan.
Victora lämnade oss med en puss på kinden och vi stod flera minuter som förlamade.
Efter en kvarts bråk om vem som skulle ha vilket rum, fastän de var exakt likadana, singlade vi slant om saken. Kungen fick rummet som låg åt norr och jag det som inte låg fullt så långt mot norr.

Forsättning en annan dag utan s.
(Snart en ny dag utan s! Och kanske utan virus !!)

PapaFahr, kunglig poet på en skyddad, SD-säker server

20. En lång natt, nya faror och gamla synder
Jag fick inte sova.
Jag låg och vred mig och längtade hem.
Sängen jag låg i var skön och jag hade tagit mig en skön dusch, så under normala omständigheter skulle jag ha somnat direkt.
Dörren var öppen mellan rummen och jag kunde höra kungen snarka och prata i sömnen som han brukade. Det gick inte att förstå vad han sa, bara när han ropade namnet på sina närmaste, som han ofta gjorde.
Jag brukade själv göra det, sa kungen, som absolut inte ville tro på att han snarkade.
Men vad spelade det för roll nu.
Tusen mil hemifrån på i en konstig rysk amishstad i den amerikanska obygden. Jag försökte komma på vad jag gjorde för en månad sedan, men det blev svårt och det fick mig ännu mer vaken.
Att befinna sig runt hörnet var inte min grej, kände jag nu och jag önskade att Morgan Kane hade varit här och vi kunde tagit oss en rackare blåbärsdricka och han kunde berättat lite om hur man gör här ute i vilda västen.
Men här låg man ensam och övergiven, som en klen okänd poet rund ett udda hörn.
Precis som jag skulle till att somna om i min egen stora självömkan, hörde jag plötsligt galopperande hästar och skott som avlossades, vilda höga cowboyskrik, som liknade banditer på väg från ett bankrån.
Plötsligt small det till och mitt fönster sköts sönder, det small när kulorna träffade väggen. Jag blev livrädd och kastade mig ner bredvid sängen och tog skydd, medan jag skrek till kungen att vakna.
Jag hörde hans fönster krossas och hästar, rop och skrik ute på gatan.
Kungen vaknade och genom dörren kunde jag se hur han också kastade sig bredvid sin säng och tog skydd.
- Ligg still, ropade han, och ta skydd, res dig för all del inte upp!
- Jag har tagit skydd, sa jag, och såg mig runt efter kläderna.
De låg på stolen vid fönstret och jag började krypa runt sängen försiktigt för att hämta dem.
- Vad gör du, ropade kungen, gör inget dumt nu!
- Jag måste ha mina kläder, ropade jag tillbaks.
Jag var ju i princip naken och det skulle bli pinsamt att bli skjuten utan kläder på, var min desperata tanke.
I ögonvrån såg jag hur kungen redan hade fått på sig sina kläder.
Fast han hade ju fått militär utbildning och kunde klä på sig på en minut under vilka omständigheter som helst.
Att lägga kläderna på en stol närmast fönstret, var ju typiskt för min mer poetiskt militära träning, och att klä på mig den här utstyrseln på en minut var absolut inget jag hade tränat på.
Försiktigt fick jag tag på alla kläderna och dragit dem med mig till andra sidan sängen.
Bara att få på sig understället, som var som en stor sparkdräkt, var mycket svårt i horisontal ställning, men det gick omsider.

Liknande sparkdräck med baklucka

Skotten fortsatte att hagla in genom fönstret, fast som tur var fanns det inget hus på andra sidan gatan som var lika högt som hotellet, så ingen kunde skjuta mig om jag inte ställde mig upp och det hade jag verkligen ingen lust till. Just när jag fått på mig den löjliga, blekrosa sparkdräkten, kände jag att behoven trängde på.
Det var ju inte min do-tid alls, jag brukar alltid gå på toan och göra stora saker på morgonen, men det kanske var att vi befann oss runt hörnet som rubbade do-tiden. Eller alla glasen med lingondricka. Kanske var det örnen som inte var riktig stekt när jag åt den.
Hur som helst fick jag krypa till badrummet och hukande försöka uträtta mina behov. Det var svårt att öppna luckan där bak.
Tjugofyra små knappar, minst, när man är jättenödig är inte kul, samtid som man inte kan resa sig. Några kulor hade gått rakt genom badrumsväggen och krossat spegeln och saker på badrumshyllan.
Min fina dreads-tvål som jag köpt hos Ann Marie, låg på golvet, med en kula i sig. Tänka sig, att skjuta på ett tvålstycke, vad var det här för hjärtlösa banditer!
När jag äntligen hade fått upp alla knapparna, märkte jag att jag ännu hade på mig Maries röda damtrosor med spets, som jag alltid brukar sova i när jag är ute och reser. Det var med ett nödrop att jag hann ta av mig sparkdräkten och trosorna och huka mig på plats på toastolen.
Att kungen skulle öppna dörren precis som jag satt där, hukande på toan, med Maries trosor vid anklarna, var inte roligt alls. Han låg på knä och stack huvudet in genom dörren och chockades av synen.
Han smällde igen dörren tvärt och ropade åt mig att han blev orolig för mig, då han inte fick svar.
Jag undrade över hur jag skulle förklara att jag hade på mig röda damtrosor med spets, men i allt skjutandet och skrikande glömde jag sådana bagateller och gjorde mig klar på toan, kröp tillbaks, och fortsatte att klä på mig.
Det var inte lite jag förbannade denna utstyrsel, efter att ha tagit på mig de styva läderbyxorna bak och fram, fick ta dem av igen, den svåra gylfknäppningen med snören i tillägg, den dubbla skjortknäppningen, bootsen som var fruktansvärt svåra att få på i liggande ställning, fast lite lättare när jag upptäckte att jag tog högerskon på vänsterfoten, västen, det tunga revolverbältet, skarfen och hatten orkade jag inte pressa på huvudet inomhus.
Det fick finnas gränser!
Medan jag höll på och kämpade, stack kungen in huvudet då och då.
Han verkade road, något som gjorde mig rasande och fick mig att önska mig så långt bort härifrån att det gjorde ont.
Skottlossningen var inte lika häftig en timme senare, när jag var klar att klä på mig, och kom krypande in till kungens rum, där vi satte oss med ryggen mot väggen på var vår sida om fönstret.
- Det kanske är bäst om du sover med kläderna på i fortsättningen, sa kungen med ett litet leende, han höll på att ladda sin revolver med nya skott.
- Skit i det, du, sa jag surt och tog fram min revolver och försökte öppna den för att se om det var kulor i den.
Jag kunde inte riktigt komma ihåg hur man öppnade trumman och i ficklande med den tunga, dumma saken small det av ett skott som dånade in i väggen på motsatt sida.
Kungen kastade sig ner och skrek åt mig att ta det lugnt, men då hade jag kommit på hur man öppnar trumman och låtsades som ingen ting, bara plockade ut tomhylsan och satte in en ny kula.
- Har du skjutit ut genom fönstret, frågade jag, än om du träffat någon?
- De håller ju på att skjuta ihjäl oss, sa kungen, skall man inte försvara sig??
- Det kanske är ett missförstånd, försökte jag.
Inte en chans att jag ville sträcka handen min upp dit och skjuta och kanske få min egen hand sönderborrad av fjorton kulor och aldrig mer kunna spela gitarr.
- Jag tror inte det, har du inte hört hur dom skriker?
Jag hade varit så upptagen med att klä på mig i all min ångest, så jag hade inte hört någonting av det.
- De tror jag är en farlig amerikan som kallas Undertaker, som Barracks gäng är ute efter. Vem de tror du är, vet jag inte, men de skriker tall skinny bastard om dig, och säger de skall hänga dig så fort de får tag på dig.

Banditerna skrek fula saker och sköt på oss utanför i mörkret.

Att bli hängd fick blodet att frysa till is i mig igen. Näst efter en natt med någon handläggare från Migrationsverket, var hängning något av de saker jag helst skulle vilja undvika!
- Vad ska vi göra?!! frågade jag kungen, som snabbt tog pistolen ifrån mig, då jag började vifta nervöst i tanken på att hängas.
- Vi får tro att Victoria kommer och räddar oss, hon påstår ju sig ha full kontroll i den här stan. Skjuta oss fria är omöjligt, de är säkert tio stycken som härjar där ute.
Nu hade jag inte så stora tankar om Victoria längre, vad var det hon sysslade med? Låta oss ligga här och bli nästan ihjälskjutna på hennes hotell.
Kunde det vara för att jag nobbade hennes Migrationsflickor?
Drev hon kanske ett dubbelspel och var i maskopi med Wild Angry Barrack och hans gäng?
Kungen stod nu bredvid fönstret och sköt ut med sin Winchester.
Jag skrek åt honom att sätta sig ner för guds skuld och sluta stå där och försöka bli träffad, kanske dödad!
- Så länge vi är i skydd har vi väl inget att frukta, de kan väl inte skjuta genom väggen eller hur?

Forsättning en annan dag utan s.
(En morgondag utan s!)

PapaFahr, som en kung i ordens kungarike

21. Strax innan lammet tystnar
Att bli skjuten genom väggen skrämde mig, men kungen sa att det faktiskt av någon anledning var järnplåt under tapeten, han hade kollat.
Hur kan man komma på tanken att kolla sånt?, tänkte jag, fast jag hade ju inte legat i lumpen eller gjort nån militärtjänst överhuvud taget. Att kolla om jag hade alla lemmar i behåll, var det enda jag kunde komma på.
Tanken på att kungen skulle bli träffad och jag skulle bli lämnad här, i ensamt poetisk skick, var inget jag önskade.
Jag hade läst om hur de behandlade poeter i vilda västen och det var inga roliga saker som högläsning, levande ljus eller längtande suckar.
Jag kom till att tänka på Maries trosor igen, som jag i förvirringen hade satt på mig igen under sparkbyxorna. Att bli hängd var en sak, men att bli hånad och hängd i röda damtrosor var något som fick mig att rodna av förtvivlan och jag förbannade en kort ögonblick att jag någonsin träffat Marie!
Men bara att förklara för kungen varför jag hade på mig röda damtrosor var problem nog. Jag såg på dem som min lilla, röda pyjamas, inget märkvärdigt alls.

Inget märkvärdigt alls.

Han hade ju inte ens träffad Marie, min norska, stora Muse från min barndoms stad Trondheim, och trodde väl kanske det bara var en vanlig produkt av min poetiska fantasi, de gånger jag pratat om henne.
Det var enbart av sentimentala orsaker att jag brukade sova med hennes trosor ibland, annars när jag är tillsammans med kungen brukar jag aldrig klä ut mig, gå på transfester eller något sådant, för jag är ju en så ganska tråkig heterosexuell för det mesta.
Jag tror inte Marie saknar trosorna, hon tänkte väl inte mycket på det, då hon fick springa hem utan trosor den natten ambulansen kom. Vi var båda ganska stenade och yra och jag låg ju dessutom avsvimmad efter att ha ramlat så dumt från sängen.
Det som hände var att jag med ett snyggt och roligt sätt dra av henne trosorna där jag stod på knä i fotändan i sängen, men jag tappade balansen och föll handlöst bakåt, slog i huvudet och svimmade..

Istället för cunnilingus till Charlie Mingus, blev det blåljus och sirener till Trondheim Sykehus

Att ha en säng uppe på väggen utan kanter var mitt eget påhitt, så jag fick skylla mig själv. I fallet hade jag försökt skydda mig med ena handen bakom ryggen, den handen som jag krampaktig höll trosorna hennes med, något jag smärtsamt blev varse om då ambulanspersonalen försökte bända upp fingrarna på handen, som dessutom var bruten.
Marie hade sprungit hem innan de anlände, så ingen skulle upptäcka hennes mycket hemliga och förbjudna förehavanden.
Vare sig hennes kille eller hennes familj skulle tycka det var speciellt roligt om de fick veta att deras flicka hade ihop det med en poet på nätterna.
Det var dessutom strängt förbjudet.
För det här var Trondheim, Norge, där många poeter hade fått en mycket brutal död eller tagit sitt eget liv, efter att enbart varit på kafé med unga flickor från den sidan av staden där de norska, kristna talibanerna bor.
Allt detta var mycket komplicerat att förklara för en svensk kung.
Att jag händelsevis rökte gräs i Trondheim var något jag heller inte kunde förklara för en renlevnadsman som kungen. I Sverige var ju också jag en renlevnadsman, intill det mest muslimska, och det tyckte jag om.
Men kombinationen vacker ung gothflicka, min barndoms stad, och de norska överflödsvibrationerna överallt, fick mig av och till att bli svag och falla ner i förbjudna, substansiösa avgrunder. Som jag alltid snabbt klättrade upp ifrån, tack vara mina poetiska vingar och min vilja av stål.
- Vad skall vi göra, frågade jag förtvivlat och tittade på kungen, som satt och trummade med fingrarna på sin Winchester. Det gjorde mig jätteröksugen, och jag tänkte det är bäst man tar tillfället i akt och röker en massa cigaretter, ifall man snart blir hängd och rökning blir jättesvårt.
Efter fem cigaretter blev det ganska tyst utanför, bara kungen surade och gnällde över cigarettröken, något han aldrig gjorde annars.
- Hysch, viskade jag och fimpade cigaretten i revolverpipan på min
andra revolver, den för vänsterhänta, my smoking gun, som jag inte lärt mig skjuta med ännu.
- Det är helt tyst!
Kungen slutade gnälla och lyssnade.
Man kunde höra en åsna gnägga långt borta, och en varg yla ännu längre bort och sedan fotsteg i gruset utanför.
I den tidiga morgonen hörde vi Victorias ropa;
- Ni kan komma ut nu, det är klart, vi har läget under kontroll!
Kungen reste sig försiktigt och tittade ut och signalviserade åt mig att det var fritt fram. Jag reste mig också, ganska stel av att sitta på golvet i flera timmar.
Där ute stod Victoria i full cowboymundering, jag tror aldrig jag har sett något så sexigt, hon siktade med ett gevär på en snubbe mitt i gatan.
Runt omkring låg flera döda banditer.
I en halvcirkel kring Victoria stod hennes närmaste män och hennes son Victor, sheriffen.
Vi skyndade oss ut och ned, jag i mitt eget tempo, stel av all ridning och av att sitta uppe hela natten i obekväm ställning utan sömn.
Då jag äntligen kommit ner, stod kungen och väntade vid klappdörrarna och vi gick ut i det gryende morgonljuset.
Där stod Victoria på verandan och siktade på Barrack, som stod och höll ett litet lamm i armarna.

Strax innan lammet tystnar

- Har jag inte förbjudit dig och dina banditer att visa er i CCCP, sa Victoria med kall röst.
- Vi kan inte stå och se på när en terrorist smyger sig in staden, vi kände oss tvungna att ingripa. Vi var helt säkra på att du var i livsfara, kanske redan död, svarade Wild Angry Barrack övertygande och med en fast blick på Victoria.
- Det är ingen som smyger sig in i min stad, det vet du gott. Det här är dessutom inga terrorister, det är mina mycket prominenta gäster, sa hon och kastade en kort blick på oss.
- Vi har helt andra uppgifter från våra mycket säkra källor, envisades Wild Angry Obama
- Vi kom överens om att du skulle jaga bort Stoltenberg och hans gäng, som är ett verklig hot mot säkerheten i området, inte att du skulle storma in här och låta Stoltenberg och hans gäng vinna mer tid och territorium. Tiden går, Barrack, och jag måste snart sköta det här på mitt eget sätt och du vet vad det betyder!
Hon verkade mycket arg där hon stod, med fingret på avtryckaren.
Strax till vänster bakom Wild Angry Barrack började en av de skjutna banditerna, Goldscrap Sachs, att röra på sig och treva efter sin revolver.
Victoria avlossade ett skott som gick bara några centimeter från Wild Angry Barracks överarm, mitt i pannan på Sachs, en av de farligaste männen i hans gäng. Som ögonblickligen slutade treva efter sin revolver.
- Jag har med en gåva till stadens barn, sa Wild Angry Barrack, han låtsades som ingenting, för lättskrämd var han inte.
Han klappade lammet på huvudet och så inte alls fientlig ut.
Victoria suckade lite och visslade två gånger.
Strax efter kom hennes kinesiska kock ut på verandan och tittade frågande på Victoria och oss.
Hon sa något på kinesiska till kocken som gick ner från verandan och bort till Wild Angry Barrack.
- Ge lammet till honom, sa Victoria och underströk det med att ladda om sin Winchester med en snabb handrörelse.
Kocken tog lammet utan något problem och sprang tillbaks in i hotellet med det.
- Ok, sa Wild Angry Barrack, du är tydligen förförd av terroristernas sluga retorik, och ser inte riktigt klart, men du skall veta;
Här rätade han på sig, tittade på Victoria, lyfte ett pekfinger mot henne och började tala;
- Lammet var menad som en gåva, en utmärkelse som uppmanar till den högsta ambition – i all ondska och motgång i världen är vi icke enbart fångar av vårt eget öde. Min, och mina mäns insats betyder något, och vi skall tvinga historien i rättvisans riktning! Låt oss sträva efter en värld så som den skulle varit, en värld där gudomliga ögonblick stärker människans själ!
Hans patos växte för varje ord, nu greppade han tag i räcket på verandan med vänsterhanden och fortsatte.
Jag såg att kungen var ganska tagen, helt överraskad av denna vältalighet han bara hört ryktas om.
- Idag kanske några få av mina män har fallit i striden för fred, men en ny dag kommer då fredens strid skall vinnas och..
Här blev han brått och våldsamt avbruten av Victorias Winchester, en kula slog upp ett dammoln i gruset bredvid honom.
- Det är bäst du sticker härifrån, jag har hört ditt snack för många gånger.
Du får ett dygn på dig att övertala Stoltenberg och hans debils att lämna området för gott.
Hon vände sig tvärt om och gick in, medan hennes män förde bort den vältaliga banditledaren till resten av hans gäng som väntade vid stallen vid sina hästar, väl bevakade av sheriffens män.
Jag kände att jag inte bara var trött, men också hungrig och säkert också kungen, fast han hade fått lite mer sömn än jag.
Vi gick och satte oss vid vårt bord i hörnet och fick kaffe, jag med grädde och socker, något som självfallet inte kungen var beroende av.
Medan vi åt havregröten, som kungen heller inte ville ha socker på, satt jag och förbannade dessa perfekta människor som klarar sig utan alla onyttiga tillsatser i livet. Jag använde dessutom platt tallrik till gröt, men utan mjölk, men med en stor klick smör i mitten.

Gröt med smöröga, utan mjölk.

Men mjölk på gröten ville kungen ha, som alla svenskar.
Jag började tänka på, att istället för en packhäst, borde vi ha en pack-ko med oss, som vi kunde mjölka. Inte bara för min mjölk i kaffet, men också för kungens mjölk på gröten.
Men jag höll tyst.
Jag visste hur diskriminerade korna var i detta cowboyland, hästar var det ända som räknades.
Fast jag visste ju att en ko var tio gånger smartare än en häst.
Bara tanken på att försöka få en ko att släpa runt på en packning utan möjlighet att äta, var löjlig, insåg jag.
Nej, dumma var dem inte, korna!

Efter gröten och kaffet gick vi upp och sov någon timme.
Klockan var halv sju när vi vaknade, enligt kungens alltid uppdragna fickur. Jag hade själv i min ungdom ägt ett ur med fjäder, men jag drog av fjädern efter bara några dagar, så jag var tacksam för kungens fjäderkarma.
Och som en vis man sa; En fjäder är som tiden, den blåser bort om du inte gör en kudde av den.

Forsättning en annan dag utan s.
(En lördag utan s, kanske?!)

PapaFahr, kung i poeternas smöröga

22. De kokta, de stekta och de fula
Vi tog avsked av Victoria Odessa IV i baren, nu full av gäster som var på frukosthumör efter en lång natt hos Migrationsflickorna.
Jag fick kungen att gå i förväg och kolla remmarna på min nya häst ordentligt, så jag kunde få en stund ensam med Victoria.
- Vi fick ju inte prata, så mycket, jag och du, sa jag till henne och tog hennes hand i min vid bardisken.
Med cowboys på båda sidor om oss tryckte vi oss tätt intill varandra och jag tyckte inte alls det var dumt. Jag kunde känna doften av hennes hår och parfym, hennes ena revolver trycktes mot mitt lår på ett mycket upphetsande sätt.
- Du är så söt, Maestro, sa hon och jag älskade när hon kallade mig det, men att bli kallad söt tyckte jag inte mycket om.
- Vad då söt, sa jag och drog henne tätare intill mig med min lediga vänstra hand.
- Du vet, viskade hon och placerade ena benet mellan mina, trodde jag, fast det var hennes Winchester.
- Hade du varit 25 yngre och jag inte vore upptagen redan, sa hon och tittade upp på mig med en riktigt sängkammarblick. Eller var det kanske en, jag-behöver-en-vän-att-prata-med-blick?
Jag började dra henne mot dörren in till köket, för att prata mera avskilt, men plötsligt stod det en stor bjässe i vägen.
- Vad är det som föregår här? frågade han
- Waldemar, älskling, du måste träffa Maestro, poeten.
Maestro, det här är Waldemar Lenin, min fästman, Vladimir Lenins barnbarns barn, fast nu ganska vuxen, skrattade hon.
Jag blev alldeles ganska blek över att jag igen hade dummat mig ut i min inbilska overklighet, men hälsade artigt.
- Förlåt, en poet blir ganska berusad över en sådan skönhet, inget allvarligt menat, ljög jag så gott jag kunde.
- Så du var inte i färd med att försöka dra henne in i köket och förgripa dig på henne, sa han med ena handen på sin revolver.
- Sluta med det där snacket, sa Victoria och såg strängt till honom, Maestro är min speciella vän. Gå och sätt dig någon annanstans och var tyst!
Sedan drog hon mig in i köket, jagade ut all personal och förgrep sig på mig.
Jag kom inte riktigt till mig själv innan jag satt på den obekväma hästen igen. Kungen hade följt med till baren med alla hästar och all packning. Han fick en stor kram och en puss av Victoria och en stor matsäck för vår långa färd vidare.
Jag lutade mig ner och fick en snabb puss på munnen och hon blinkade åt mig, något som inte undgick kungen, som inte pratade med mig på en timme, minst.
Men jag brydde mig inte, jag kände mig åter igen som Morgan Kane, efter att han lämnat sin favorittjej på väg mot nya äventyr.
När vi var kommit ett långt stycke ut på prärien, red jag upp på sidan av kungen. Jag tyckte inte om hans tystnad och ville göra honom på gott humör igen.
- Tack för att du fixat en så bra häst åt mig, sa jag
- Mmm, svarade han bara.
- Det liknar ju en jämtlandshäst, tycker jag, inte så stor och den verkar lugn och fin
- Det är en nordsvensk, sa han, skrattade och såg på mig. -Jämtlandshäst, haha, den var rolig. Jämthund har man ju hört om, men jämtlandshäst ?!
- Nehej, då, sa jag, lite irriterad. Nordsvensk, du, jag trodde det var travhästar?
- Ja, precis, den har varit travhäst en gång, sa dom på stallet, men det är inget fel med det.
- Blir den inte svår att få i galopp?, frågade jag
- Jo...möjligt...men galopp..? Skall du ut och galoppera någonstans?
Han skrattade igen.
Nu skrattade jag också. Vi var båda på bra humör igen.
Trodde jag.
För kungen blev allvarlig igen.
- Du....den här historien...jag tycker den börjar spåra ur lite...
- Spåra ur?
- Ja, spåra ur....du vet...jag tyckte vi var bra på räls...inga svärord, inget sex och inget snack om dina gamla synder, du vet...
- Jaha, du menar så...
- Ska det verkligen vara nödvändigt att nämna damtrosor, gräs... och cullingulus
- Cunnilingus, rättade jag
- Cunni hit och cunni dit!...du vet vad jag menar...och vad hände med Victoria....kan du inte bara vänta med allt snusk till en annan av dina historier! Det börjar likna en Jackie Collins roman... om det här fortsätter...fattar du??!
Han var kanske inte arg, men väldigt irriterad och upprörd.
- På det viset, sa jag, ganska besviken, men jag kände också att han hade lite rätt. Jag tittade över prärien, som började bli lite kuperad igen, det blåste lite och tumbleweeden rörde på sig bland kaktusarna, en varg strök förbi ett stycke bort.

Min häst kollar efter travbanan. Kungen till höger ur bild.

Jag stannade hästen så den kunde få stå och titta dumt bort över prärien en kort stund.
Jag behövde dessutom lite lugn att tänka ut något smart att säga.
När den korta stunden var över, travade jag upp på sidan av kungen igen.
- Jag trodde det var jag som skulle skriva den här historien? sa jag, Det var det enda smarta jag hade kommit på.
- Jo...ja..men..
- Så nu vill du censurera mig, försköna bilden, ta bort saker som inte är kungligt och bra nog?
Smart eller inte, jag kände jag började hetsa upp mig.
- Censur?....det låter ju lite väl....svarade han
- Du tycker kanske att jag skall sitta där i din historias ljus, på toan, med ett par röda damtrosor runt fötterna, utan att jag får förklara mig, fortsatte jag.
Nu tyckte jag det börja låta lite smartare.
- Jag bryr mig inte....jag såg nästan ingenting....var dom inte rosa....?
- Rosa??!! Vem tror du jag är, skulle jag ha på mig rosa damtrosor, vad skulle Marie säga om hon hörde dig, hon skulle aldrig ta på sig rosa trosor!! Rosa?! Det var det värsta!
- Men…jag har inte skrivit historien... eller nämnt något om rosa, försvarade kungen sig.
- Men du sa ju det nu! Och jag blir ju tvungen att skriva det, nu kanske folk kommer att tro att de är rosa och att jag är pervers!!
Hästen saktade efter kungen, jag knuffade på den i bakhuvudet för att få den att öka på lite, kungens häst hade ju längre ben eller den gick på ett sätt som en nordsvensk travare inte hade lärt sig än.
Men den fattade och ökade takten och jag kom jämte kungen igen.
- Vad sa du, frågade jag
- Pervers? Det har inte jag...du har väl bara en liten allvarlig personlighetsstörning...det är väl inte så farligt..
- Nehej, skall du ta upp det också nu??! Jag har ju inte pratat om hur du och Sylvia brukar springa i raffset och leka kurragömma i slotts-korridorerna, har jag..?
- Aldrig!...det gör vi inte alls!! Du har inte sett oss göra något sådant!! Aldrig!
- Väl...sett och sett, sa jag, jag hörde er en gång när jag och Madeleine satt och pratade en kväll efter du gått och lagt dig.
- Det har du aldrig berättat....jag har ju sagt att...du får inte hålla på och...mina döttrar får du inte sitta och prata med!!
- Nej, jag vet, men Madeleine kom och var arg och olycklig och ville prata om Jonas som hade stuckit till Åre. Hon var ju ledsen, men vi blev störda av höga skratt och skrik i korridorerna.
- Hahh! Och det skall jag tro på! I alla fall, jag brukar inte springa runt i korridorerna med Sylvia, det måste vara Victoria och Daniel du hörde....raffset, du är ju inte klok !
Nu såg jag hur han drog mungigorna lite uppåt och började se det komiska i min inre syn.
- Det lät väldigt som du, sa jag, jag tänkte att han skulle inte alltid ha sista ordet.
- Daniel kan låta väldigt lik mig, sa kungen.
- Så han skulle skrika, ”stanna min sköna drottning, i konungens namn”, i slottskorridorerna medan du var hemma..?
Den tänker jag satt, jag såg hur förvånad han blev, han var tvungen och vända sig bort och titta ut över prärien ett tag.
- Du vet, dom unga, dom brukar spela rollspel ibland, sa han till slut, det var absolut inte jag och Sylvia, nekade han och slog handen i sadelhornet, du har ju inte sett oss, du har ju inga bevis överhuvudtaget, det skulle aldrig hålla i en rättegång, därför är det inte mer att prata om. Han skyndade på hästen sin så min häst kom efter.
Alltid måste han ha sista ordet. Förbaskat vad smart han var!
Fast han var ju kung och en trevlig och pålitlig kamrat dessutom.
Jag började nästan önska det var en rättegång och att Leif Silbersky skulle komma och befria mig från hästryggen och bjuda mig på en segerlunch på Operabaren som vid ett trollslag, för jag kände att jag sakta åter sakta börja klyvas på mitten igen av allt skumpande och skakande i sadeln.
Men nej, sådan tur hade jag inte och det såg inte ut som kungen var på humör att ta rast. Hans häst bara skrittade på som om det var någon sorts tävling.
Vi hade ridit i flera timmar nu, solen stekte som en överhettad stekpanna över oss och jag var nära på att tigga om en rast.
Men just då kom vi över en kulle, kungen, som var femtio meter före mig, skrek åt mig;
- Kolla här! Vatten! skrek han och viftade med hatten i luften.
Och mycket riktigt, under oss låg ett stort vatten och vi kunde se vak och fiskar hoppa.
Jag såg på kungen och kungen såg på mig. Nu äntligen, tänkte vi bara på en sak båda två, och det var på Pär Gessles låt; Vi går och fiskar!
Fast vi red ju. Men vi var mycket bättre på att fiska än Gessle.
Jag tog av mig hatten och viftade lite med den jag också, något som skrämde hästen min så den började trava ner längs slänten mot vattnet. Packhästen bakom mig, som hittills nästan inte märkt alls, började galoppera. Det var knappast jag klarade mig kvar i sadeln.
Kungen kom i galopp förbi mig och tog tag i hästen och fick stoppat den.
Det var väldigt nära att jag ramlade av och kanske gjort mig extremt illa, men jag klarade mig igen! Vi fortsatte i lugn takt vidare och slog läger nere vid vattenbrynet.
Vi sadlade av hästarna och avlastade packhästarna och kungen gjorde upp eld och kokade kaffe.
I vattnet hoppade fisken och jag kunde nästan inte vänta med att börja fiska. Vilken tur att vi hittade den här sjön, som kungen sa inte fanns på kartan. Att vi skulle få äta färsk fisk och slippa det lammeländet som vi hade fått med oss som matsäck!
Gudarna vet vad det lammet hade fått i sig av konstiga mediciner.
Det tyckte mig verkade ligga ganska onormalt stilla, där det låg i famnen på Wild Angry Obamas och bara blinkade med ögonen.
Vi tog fram fiskesakerna, som vi alltid har med oss vart än vi åker. Och om vi inte har dem med, är det något av det första vi införskaffar.
Nu såg jag det briljanta med att ha häst! Man behövde ingen brygga eller båt! Vi satte oss bara barbacka på hästryggen och marscherade dem ut i vattnet så långt det gick och började meta!
Kungen hade tagit med en liten box med prima fluglarver från CCCP, just in case, som han brukar säga, och med vår fiskelycka såg det mörkt ut för ett stort antal fiskar i sjön.
Bara minuter efteråt hade vi båda fått napp! Stornapp!
Kungen halade in en präriegös på nästan ett kilo och jag fick baxat i land en indian-abborre på över tre!! Faaaantastiskt!

Hästfiske. Kungen till vänster.

Det var en helt annan fisketeknik vi fick använda här.
När vi fick napp, backade vi hästen på land och drog fisken sakta upp ur vattnet, vi behövde inte ens en håv!
Och vilka fiskar! Fiskar som vare sig jag eller kungen hade fångat förut, fast kungen hade ju läst i böcker, och sett bilder av dem, så klart.

Här behövde vi inte vara rädda för att få en äcklig, norsk fjöslax på kroken, som kan förstöra hela dagen för en riktig fiskare.
För så abnorma hade de ännu inte blivit, att de hade börjat växa vingar och kunde flyga sina falukorvsmuterada kroppar över Atlanten. De kunde ju knappt simma.

Efter någon timmes fiskande vi fick besök.
Av en gammal, lat björn som inte orkade fiska själv, och en fyra, fem vargar. De kom och försökte sno fiskarna vi dragit in. Kungen fick ta fram björnskällan och tuta i varghornet för att skrämma bort dem, men dem gav sig inte.
Då kom vi på att slänga åt dem den stora matsäcken med lammkött, något som skulle hålla dem på avstånd från våra fiskar ett tag.
Kungen tog med sig matsäcken ett par hundra meter bort från vårt läger och där kastade dem sig glupskt över köttet.
Vi fortsatte fiska hela eftermiddagen.

Kokfisk, stekfisk och ingen ful, norsk fjösfisk

Det började skymma efter ett tag, och det blev längre mellan huggningarna.
Men vi hade fått en trettio fina fiskar, så det var skönt att sitta i lugn och ro den helt tysta präriekvällen. Bara drömma bort sig till någon timme tidigare, då det var full huggning.
Självfallet släppte vi ut igen all fisk vi inte kunde äta, vi sparade fyra kokfiskar och ett par stekfiskar till frukost.
Hemma brukar vi salta, hänga, gräva, banka eller mjässa fisk för senare användning, men här fanns ju inte dem möjligheterna.
Det var lite trist, för vi blev båda jättesugna på mjässad kaktuslax.
Men en mjäss-centrifug är för stor och tung att ta med sig på resor.
Så här var det bara färsk fisk som gällde.

Forsättning en annan dag utan s.
(Varje vecka en ny fredag?!)

PapaFahr, kunglig fiskepoet

23. Himlen runt hörnet
Det finns inget så skönt som att luta sig tillbaks och vila efter en gedigen fiskmiddag. Till och med kungen var så mätt att han var nästan lika handikappad som jag.
Även svart kaffe utan socker och mjölk kan vara gott efter att ha ätit fisk. Vi satt lutade mot var sin stor sten vid vår lägereld, som smattrade muntert i den kyliga kvällen.
Det började skymma, en kylig kvällsvind blåste in från vattnet, in mellan de stora stenarna som formade en halvcirkel runt oss och lägerplatsen.
Att det inte var så smart av oss att ha en lägereld brinnande, tänkte jag inte på.
Kanske var det måltiden som hade gjort oss lite oförsiktiga.
Kungen som alltid brukade vara steget före, hade i alla fall hittat en bra och skyddad plats.
Men tydligen inte bra nog.

Vi satt vid lägerelden, och anade fred och ingen fara

Under vårt samtal vid lägerelden, hade kungen böjt sig över åt mitt håll en smula, så han satt oskyddad med sin högra sida.
Då den första pilen kom var vi totalt oförberedda.
Den träffade kungen under högra skulderbladet och gick rätt igenom och han blev sittande i chock några sekunder, innan han kastade sig i skydd.
Jag kastade mig också ner och kröp över för att hjälpa honom, där han låg och vred sig i smärta, och jag blev träffad av en pil i vänstra låret.
Men jag klarade dra mig förbi öppningen mellan stenarna, det kändes som foten hade exploderat.
- Det är Stoltenberg med sitt gäng...crossbågar... berättade någon i CCCP, viskade kungen mellan tänderna i smärta.
- Jag skall försöka få tag i sadelväskan med första hjälpen utrustningen och gevären. Du får skjuta med revolvern, när jag säger till, och täcka mig.
Han kom upp på huk och gjorde sig redo att springa de få meterna där utrustningen låg.
Det var en stor risk att ta.
- Nu, sa han, och jag började skjuta upp mot berget där pilarna kom ifrån. Att sikta var inte lätt, gömd bakom stenen, men jag försökte det bästa jag kunde. Då den första revolvern var tom, tog jag den andra, sedan kungens, som han lämnat.
Jag tittade ängsligt över axeln, jag tyckte det tog på tok för lång tid.
Då kom han stapplande med gevären och sadelväskan.
Men med en pil genom buken.
Det var en fruktansvärd syn och jag glömde nästan min egen smärta, förbannade mig själv för att jag inte klarat av att stoppa dem.
Jag reste mig på huk och sprang fram och hjälpte honom, slängde väskan och gevären i säkerhet.
Jag kände hur något nuddade mig i huvudet, medan jag snabbt, och obarmhärtigt hårt, tyckte jag, drog kungen i skydd.
Det var inte det bästa skyddet.
Om stenen var ganska hög, cirka en och en halv meter i höjd, var den dock bara lite över metern bred.
Vi fick dra benen intill oss, angreppet kom snett ovanifrån, så vi hade en ofördelaktig vinkel att skydda oss i.
- Vi måste dra ur pilarna och förbinda såren, sa jag.
Jag var gråtfärdig av rädsla och chock, men hittade tången i sadelväskan.
Med skälvande fingrar klippte jag av pilen som satt i skuldran på kungen. Det var en glasfiberpil med elaka taggar hela vägen och en vass fyrvingad spets.
- Luta dig fram lite, så jag kommer åt, klarar du det?, sa jag.
Han lutade sig fram lite så jag kunde klippa av den.
- Böj dig lite mera fram och till sidan, sa jag, så jag kommer åt den andra pilen. Jag kände hur tårarna rann ner över ansiktet och förblindade mig och jag fick ta en paus och torka mig.
Kungens blick gjorde mig orolig och jag upptäckte att jag var helt blodig på handen.
- Du är träffad i huvudet, sa kungen, den har nuddat, jag tror inte det är så djupt. Klipp av pilen nu, så förbinder jag dig efteråt.
Som i en dimma av skräck och smärta, och nu kände jag hur det sved som glöd i på sidan av huvudet, fick jag klippt av pilen som hade gått genom hans buk.
Den hade gått in snett på hans vänstra sida och jag hann tänka att det var bra att den inte träffat ryggraden.
Jag förstår inte vart jag hämtade krafterna ifrån, men jag fick av pilen som satt i låret på mig själv också, och drog ut den och kände hur det svartnade för ögonen.

Kungen var alvarligt träffad

Kungen hade kränkt av sig jackan och dragit upp skjortan över där pilen satt. Han rörde sig med stor svårighet och hade svårt att lyfta händerna, smärtan gick att läsa i hans ansikte.
Han gav mig kniven och jag skar sönder överdelen på den idiotiska halvrosa sparkdräkten och jag gjorde mig redo att dra ut pilen.
- Vänta, kungen stoppade mig, dra ur den i skuldran först.
Jag fick linda jackärmen runt pilspetsen och dra, jag såg tårarna rann på honom och han bet sig i handen för inte att skrika högt.
Med stor svårighet och försiktighet, i ständig rädsla för nya pilar, fick vi rivit sönder min skjorta och lagt förband, först på hans skuldra och sedan mitt lår.
I väskan fanns det två riktiga förband, ihoprullade och i sterila förpackningar.
Kungen förband mitt sår i huvudet, med stor svårighet, och fick stoppat blodet som rann ner längs halsen och gjort mig helt blöt på överkroppen.
Han sa mitt öga var träffat.
Jag trodde det bara var blodet som gjorde att jag inte såg på ena ögat.
- Vad skall vi göra?! sa jag. Jag var rädd. Vi viskade, försökte i en sammanbiten koncentration att kommunicera med varandra.
Det var helt tyst runt oss nu, och snart mörkt som i en säck, då det var en molnig natt och inte ens månen var framme.
Det lilla skenet som ännu var kvar av elden, var vår lycka, så vi kunde se att förbinda såren på ett något så när bra sätt.
Nu var det snart bara glöd.
De sista flammorna kämpade svagt där vi för en stund sedan hade tillagat vår praktmåltid.
- Du måste klippa pilen på framsidan nu, sa han.
- Men skall vi inte dra ut den först? reagerade jag förskräckt
- Jag tror det är bättre om den sitter kvar....inre blödningar...de blir lite mindre, kanske, om den sitter kvar.
Fumlande i mörkret, klippte jag av pilen.
Jag kände plötsligt hur jag frös.
Från sadelväskan letade jag med stor möda fram de två lätta, varma mohairfiltarna.
Lade den ena över kungen, som andades tungt.
Han får absolut inte förlora medvetande, tänkte jag.
- Svimma inte, väste jag och ruskade i honom.
- Whiskyflaskan...viskade han, det var knappt jag hörde.
Jag virade filten runt mig, böjde mig och rotade i väskan tills jag hittade pluntan.
Jag höll flaskan mot hans mun och hällde försiktigt tre klunkar, tills han vände bort huvudet.
- Nog, nog..viskade han, men han verkade piggna till lite.
Själv tog jag ett par slurkar och kände hur det spred sig genom kroppen.
Vi satt tätt intill varandra, eller halvlåg mot stenen lite på sidan, med benen upp under oss, jag försökte att hitta en ställning som inte belastade min skadade vänsterfot för mycket.
Jag längtade efter att bara sträcka ut benen och ligga mer bekvämt, men rädslan för nya angrepp gjorde att jag inte vågade.
Det var svårt att greppa, det som hade hänt.
Här låg vi, skjutna och svårt skadade långt ute i ödemarken.
Jag tänkte på kungens sår i buken.
Kommer han inte till en doktor kommer han att dö. Jag tordes knappt tänka tanken.
Och jag själv, hur länge skulle jag klara mig?
Inte länge utan kungen, det var helt klart.
- Tror inte...det ser mörkt ut, viskade kungen och hostade till.
Inget ljud hördes från angriparna, fast det var svårt att veta säkert, som det bultade i kroppen av smärtor.
- Har dom försvunnit, tror du? Det var knappast rösten min bar.
- Ahh, dom kommer...Maestro...
Det var första gång han kallade mig Maestro, som Victoria jämt kallade mig.
- Det är något...jag inte sagt..
- Du får inte anstränga dig, vila bara, sa jag, och letade i fickorna efter cigaretterna, men de var borta.
Lika bra, tänkte jag, nu var det ju verkligen läge att sluta.
- Stoltenberg...på jakt efter lithiumfyndigheterna här.. de största i världen...har användt oljepengarna på att utveckla ett nytt vapen...en kombination mellan lithium och nukleära grundämnen...jag läste en hemlig rapport...strålningen i det området..är nyckeln..sista pusslet...aj, ont, ont att prata.
Han hostade till igen. Det hördes hemskt ut.
- Det gör inget, vila nu.
Men på samma gång var jag rädd för att han skulle förlora medvetandet.
Just nu brydde jag mig inte om bortsvindlade oljefonder, giriga politiker eller kampen om världsherraväldet.
Jag ville bara komma hem och sitta på fjärden och fiska, eller ringa och prata jättelänge med mina ungar.
- Du får inte dö här (inför, framför) mig, jag kämpade med en klump i halsen.
- Det gör inget...vi är bara runt hörnet, du vet...dör vi... kommer vi återvända...fast med luckor...hamna på nåt ställe...jag hört om någon som dog runt hörnet och hamnade på...sex månaders förskjutning...på en spelmansfestival i Dalarna..
Han försökte att le, hörde jag, men det lät inte bra alls.
Hur länge kan man klara sig med en pil genom buken tänkte jag, hur länge kommer jag klara mig med mina skador?
- Så vi dör inte?, jag tyckte det hördes som yrsel.
- Vi slungas tillbaks...den dimension vi var i...nästan..
- Nästan?, viskade jag förskräckt
Jag tog fram whiskyflaskan och tog en stor klunk och hjälpte kungen att ta en, och nu drack han begärligt
- Vi kommer inte tillbaks som en hund eller kanariefågel, då?
- Nej, nej, det kommer att gå bra...men det är jobbigt...att dö så här..
- Jobbigt?, sa jag, det är ju hemskt!
Jag var ingen hjälte och var nära på gråten.
Jag kände att jag inte kunde tro på något hopp genom den smärtan jag kände.
- Skulle jag hamna på nån festival, så måste det bli Molde Jazzfestival, sa jag och försökte gaska upp mig.
- Det vore trevligt, viskade kungen.
Jag kände hur blodet hade börja rinna nedför kinden och jag kunde inte bli varm, whiskeyn tog inte.
Vi måste ha svimmat eller somnat efter ett tag, övermannade av smärta, hopkurade i obekväma ställningar.
Jag väcktes av hästhovar och rop från många män.
Det hade börjat ljusna eller om det var skenet från facklor.
Efter ett tag kunde jag så vitt skönja ett gäng som stod runt och kollade på oss.
Det var svårt att utskilja ansikten, jag såg dåligt med det ögat jag hade kvar.
Men jag kunde tydligt känna den hatiska och fientliga stämningen och se vapnen som var riktade mot oss.
Någon skrattade elakt.
Kungen låg medvetslös bredvid mig och jag försökte knuffa honom vaken.
Men han reagerade inte.
Jag letade efter kungens hand och tog den i min.
Lisa Nilsson dök plötsligt upp med sin vackra sång i huvudet på mig.
Jag blev helt lugn, men kände mig så olidlig trött.
Orkade inte titta mera.
Så sköt de ihjäl oss som hundar.

Forsättning i en annan overklig dimension...

PapaFahr, himmelsk hovpoet